Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är lördag kväll. Tankarna snurrar på, med Thåström i bakgrunden. Ibland undrar jag om jag tänker för mycket, vilket jag får höra ibland. Det kan stämma – det stör mig egentligen inte så mycket att andra säger det. Själva ältandet var värre förut, men som jag har skrivit tidigare – faktumet att jag ofta önskar att man kunde pausa hjärnan, mer specifikt: tankarna. Tänk om, för jag skapar någon form av utmattning hos mig själv av själva tänkandet. För mig är det, eller har varit, en del av mitt tvångssyndrom.

Jag försöker också landa i att jag är garanterad min första anställning någonsin. Det känns som en stor grej. Det är inte en hemlighet att vi som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) kämpar med att få ett arbete och vissa – med att behålla det arbete man fått. Alla arbetsplatsen har, helt enkelt, inte lust att genomföra de anpassningar som krävs, för att vi ska kunna genomföra det arbete vi vet att vi kan. Får vi chansen kan vi bli väldigt duktiga på det vi är anställa för att genomföra, så ge oss en chans. Det är fantastiskt att jag har fått en chans, efter att ha letat efter ett arbete i ungefär 10 år. Bara för att man inte faller inom normen, betyder det inte att man inte kan arbeta. För de flesta med NPF vill arbeta. Slopa fördomarna om oss!