Solens isande strålar,
skär genom min kropp,
bara fötter mot kallt grus,
tänder som dras över flagnande läppar,
ögon som varken vill vara öppna eller stängda,
musik som räddar mitt liv,
folk går förbi som om ingenting har hänt.

Som om jag aldrig varit där.

Regnbågen,
många färger,
för alla känslor,
för varje skiftning
i humöret,
i omgivningen ,
i ditt inre.

För varje gång du inser att du lever.

Möjligheternas hav,
en blick mot horisonten,
måsarna sjunger hoppets sång,
sandkornen håller dig ovan ytan,
sjöbrisen tar tag i håret,
det flyger vilt omkring,
så som känslorna inför något nytt,
när en ny värld öppnas.

Röda händer,
vassa skärvor av glas,
bara spillror av det som fanns kvar,
en lägenhet,
där tomheten är närvarande,
doften av alkohol och förlorat hopp,
på mänskligheten
på det som en gång var vi.

Solens strålar tränger genom vårkylan,
träden har än inga blad,
blåsten fångar upp hennes hår – med odefinierbar färg,
låter det falla fritt i den djupt rotade kylan.

Än sjunger fåglarna mörkrets sång,
när solen försvinner bakom träden,
bakom molnen,
så som hela världen skiftar skepnad.

Such a beautiful mess,
an awful success,
behind her eyes,
just a bunch of lies.

Her cheeks are drowned in tears,
can’t escape from all the fears,
her scream – just like a sore from a knife,
the beginning of her own sacrifice.

The land is frost,
all the colors got lost,
the mist is dancing above the night,
if she survive it will get bright.

She is crawling through tears and blood,
even if she always gets misunderstood,
she struggles to the end,
someday her scars will mend.

En ödslig urskog,
en iskall vinternatt,
en vit dimma,
månens sken.

Älvorna dansar runt träden,
spöken och gastar,
bortom skuggornas fenomen,
det är nu de som har makten.

Stora snöflingor faller,
genom dimman,
ignorerar vidskeplighetens existens,
ger skogen ett glamouröst vintertäcke.

Kontraster i nattens målning,
ovissheten ger mening,
vi blir aldrig utom fara,
de står alltid bakom vår rygg.