Jag fortfarande inne på Joakim Berg’s soloalbum ”Jag fortsätter glömma”. Det fortsätter att gnistra mot skyn. Långsamt, men ändå snabbt.
Sen då? I dag har jag brakande mensvärk, men det var inte helt oväntat – med tanke på hur min menscykel brukar se ut. Intressant? Tveksamt. Vetekudde, som verkligen börjar svalna av. Precis som energin vid kvällstid. Lite trist. Eller… Jag vet inte. Det är olika. För missa människor är det tvärtom.
Jag hoppas verkligen att mensvärken har tonat ner sig lite till i morgon. Sen jag var tvungen att sluta ta Naproxen pga att jag även tar litium – är jag lämnad ensam med Alvedon och/eller Ipren. För mig är dessa på skärp-nivå när det gäller hur de biter på mensvärk. Fast ändå är jag irriterad på läkaren, som förklarade problemet med Naproxen nästan ett decennium efter att jag hade startat litium-behandling mot bipolaritet.
I Stockholm är det galet varmt på dagarna, runt 30 grader. Nu svalkade det lite när jag var ute, så jag hoppas på att det blir svalare i natt. Inte för att jag tänkte, men ni vet … För sömnens skull. För att vara tråkig. Det finns mer intressanta, tankeväckande saker att skriva om.
Jag vet att ni mest fått ta del av mina foton på sistone, men jag hoppas att kunna skriva mer. Dock har jag känt mig helt slut. De senaste dagarna av värmen, men tidvis även innan det. Det beror på humöret.
Jag orkar inte tro på tårar
Ni vet ju, de flesta av er, att jag inte mår så bra när det är för varmt. För någon vecka sedan laddade jag upp en bild på en nyinköpt takfläkt, som gör sitt.
Det är som att spikarna är ben, som är på väg någonstans. Alternativt ingenstans. Kanske är det ledsna för att folk tror att de är endast spikar. Ingenting annat.
Det är utmattande och energikrävande att inte veta hur man ska agera, speciellt när man inte har sovit. Under den kommande dagen. Ett under att jag kom undan att ställa till någon slags destruktiv scen – jag brukar ha en tendens till det. När jag sovit för lite, som i natt…Runt 3-4 timmar. En natt som den här.Med ett tjockt lager av stress.
Nu lyssnar jag på Avril Lavigne – en tonårsfavorit. Hennes första platta Let go (2002) var en av mina favoriter då. Vad lyssnade ni på 2002? Minns ni?
Hur som haver, så hoppas jag på att sova bättre i natt. Sjukgymnastiken, som jag brukar gå på varje måndag, var inställd. Det var okej, för jag tror min kropp skrek efter vila. Lugn och ro.
Jag känner mig extremt trött. Kroppen bultar. Jobb, sjukgymnastik, psykolog-samtal. Tysta skrik efter vila.
Avenged Sevenfold – Afterlife spelas – just nu. Jag ligger i soffan med min rosa fluffkudde över fötterna. Lite lätt, över. Rosa filt i knät. Datorn på det. Lite lättad över allt, som jag varit oroad över tidigare.
Det är så mycket jag vill skriva, men vissa saker kommer inte ut. Som så ofta. Perspektiv. Kaffe-glas som går i golvet, men de går inte sönder. Som, bokstavligen, i dag. Svordomar. Bara att torka upp. Börja om. Lättare sagt än gjort, även om det blir en kopp kaffe – för lite.
Som sagt – väldigt trött, men lättad.
Det är svårt att torka bort tårdränkt smink utan verktyg.
I natt sov jag inte bra, men åtminstone lite. Även om jag inte kände mig utvilad. Jag vetvad som håller mig vaken, tror jag. När jag har svårt att somna. Inte när jag vaknar till på natten eller tidigt på morgonen.
”Dom som skiner” – Thåströms nya platta – snurrar under dagarna på Spotify. Den är grym. Min standard-spellista, där den självfallet ingår, spelas på natten. Jag kan inte sova när det är tyst. Då dagen har fortskridit har det hänt lite mindre saker, som gjort mig irriterad. Sedan var det också en otrevlig tant som pekade finger åt mig och Carolina – bara för att jag reagerade när hon gick rakt in i någon av oss.
När jag kommit hem var det dags för schemalagd städning. Sedan har jag ätit middag, vilat och tittat på the Dr Philshow. Snart har jag kvällssamtal med personalen på LSS-boendet.
Jag började dagen med en promenad, efter att ha vaknat med huvudvärk och smärtor. Ute blev det något foto, sedan hoppades jag att huvudvärken skulle försvinna. En stund blev det så, men nej – den är fortfarande kvar. Istället lyssnar jag på Dom som skiner, Thåströms senaste. Det är i princip det enda jag lyssnar på. Under de senaste dagarna. ”Rakt fram emot solen”
Som jag skev i förra inlägget – Thåström har släppt nytt i går! Personligen tycker jag att plattan är grym- Olika perspektiv och nyanser av livet. Jag älskar den elektroniska touchen på vissa av låtarna. Jag kände att låtarna, verkligen – nådde mig. Och mitt hjärta. De berörde, helt enkelt. ”Dom som skiner” är ett mer poetiskt verk. En del hopp genom allt. Tack, Thåström + band för ett djupt och underbart album!
Det var den första meningen jag kom på. Öh, det är nog för att jag håller på att fota Stockholm rätt mycket. Nyss höll jag på med photoshop… Och så vidare. Jag tänker förövrigt ofta i citat. Associerar. När det händer någonting runt om kring – ploppar ett citat upp i huvudet. Från en låt jag hört för många år sedan. Ja, eller i nutid.
Dagen har varit okej, hittills. Jag är fortfarande smått trött, fast jag faktiskt sov den här natten. Periodvis upprörd, ingenting stort har hänt. Jag behövde gråta lite. Så är min värld.
Just nu sitter jag och springer mellan datorn, sängen och fläkten. Sen är det lösa papper som kan flyga åt alla håll. Nyss var det pappersskräp till en vegansk kexchoklad, som hade ”fladdra-runt”- tendenser. Det har varit extremt lökigt under dagen. Jag, som sov dåligt i natt, kände att jag kunde tuppa av – när som helst. Det är inte ens lite svalt i skuggan. Nu räcker det! Haha.
Jag tänkte visa detta, fantastiska, armband, som jag fick av mamma och pappa. Det hade jag önskat mig, med texten: Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. Ni kanske känner igen den, för jag återkommer till dessa rader ibland. De är från Thåströms låt ”från himlen sänt” och citatet är även namnet på plattan, som låten ligger på – spår 1, från 1999. Tack <3 Det citatet betyder mycket, så det var en väldigt fin present.
Av brorsorna fick jag en skriv/ritplatta, som jag kan koppla till datorn och använda i photoshop! Jag har inte provat den hemma än, men det gör jag nog snart. Tack <3
Som ni såg bland inläggen i helgen, så fick jag en lyxshake från Max av Carolina! Tack <3
Nu är det kväll. Jag känner mig helt utarbetad, eller vad man säger – egentligen. Nästan direkt när jag kom hem hade jag inbokad städning, så först nu kan jag andas ut. Jag är livrädd för att jag inte kommer att somna sen…
Den här dagen blev ganska frustrerande, på flera sätt. Många perpektiv. Eller inga. Tunnelseende? Jag vet inte riktigt. Vad jag dock vet att jag blir ännu mer överkänslig när jag sovit för lite, vilket är fallet nu. Jag är extra känslig för sömnbrist på grund av min Asperger-diagnos, men kanske främst – min bipolaritet. Visst har jag nämnt det här tidigare, men det fick bli igen. För att ni ska få någon slags perspektiv-glimt när jag skriver om detta.4
Det är ute nu. Solen är borta. Yes! Enligt mig, alltså.. Jag vet att man mår bra av solen – i rätt doser. Hur som helst, så ger det mig lite mer hopp om att kunna sova i natt. Att det är svalare, alltså. För att vara tydlig. Jag tänker på Imperiets låt ”blå himlen blues, när jag ser himlen ätas upp av höghusen på andra sidan gatan. Ofta tänker jag i citat och klipp från serier. Om det händer någon grej på tunnelbanan eller på jobbet, associerar jag det ibland till ett sådant. Som när min brandvarnare behövde byta batteri och började pipa härledde jag det direkt till ett klipp ur ”friends” när Phoebe är uppe hela natten för att desperat försöka stänga av sin brandvarnare.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.