31 söndag Maj 2020
Etiketter
hårda solstrålar när
mot daggvått glas
som om snön bara var
runt hörnet
precis som den blodröda skuggan
väntar nära den tårögda siluetten
som ekon mot de sminkdränkta ögat
när smärtan blir till känsla
då kritvita tänder
ler mot det den trodde var det förslutna
begraver sanningen i botten av skrik
då allt faller mot avgrunden
30 lördag Maj 2020
Etiketter
I morse och under förmiddagen var jag lika trött som jag var i går trots 10-11 timmars sömn. Fast jag behövde det. Natten innan sov jag för lite och för dåligt.
Till slut orkade jag ta mig ut på en promenad, vilket var väldigt skönt. Det känns bra att man inte behöver oroa sig för att bli svettig, eftersom jag ändå skulle duscha efteråt. Jag gillar inte att behöva bestämma mig för att duscha eller inte. Det tar för mycket energi. Beslut är någonting jag tycker är väldigt jobbigt, stora som små.
När jag kom hem fixade jag en alkoholfri drink.
Det där ”glaset” var en doftljushållare förut. Jag tycker att den fungerar bra som glas också. Tycker ni också att det är kul att återanvända saker? Jag förstår inte varför man ska göra sig av med saker som kan passa som någonting annat.
Den här dagen blev bättre än jag först trodde. Eller – den blev ok. Det var tur att jag tog mig ut. Vad har ni gjort i dag?
29 fredag Maj 2020
Etiketter
Ångest, Depressivitet, Frustration, Fysisk smärta, Iktorivil, Sömnproblem, Stress, Trötthet, Utmattad
När jag kom hem i dag var jag helt slut. Jag har ont i munnen, ont i kroppen – överallt och skoskav. Varenda steg känns tungt som bly. Benen har knappt orkat bära mig. Nu, i skrivandets stund, har jag små domningar i ansiktet (vad kallar man det, egentligen?) – som jag får vid stress. Jag orkar nästan inte ens ta mig runt i lägenheten. Kroppen skriker i från.
Ni som läste inlägget innan vet att jag har sovit för lite i natt. Förmodligen beror det på nedtrappningen av Iktorivil (se länken!).
Det känns ibland som att jag inte orkar tillräckligt. Ja, jag vet att det är OK. <3
29 fredag Maj 2020
Etiketter
Ångest, Benzodiazepiner, Halstabletter, Iktorivil, Muntorrhet, Sömnproblem, tandläkaren, Trötthet
Jag är helt slut och har varit vaken sedan 5. Under natten har jag vaknat flera gånger, tror jag. Antagligen beror detta på att jag bara tar Iktorivil varannan dag nu. Detta sömnmönster är inte normalt för mig.
Min muntorrhet börjar bli ett stort problem. Jag har i stort sett alltid en halstablett i munnen och får ångest när de är slut. Nu har det nått knasiga nivåer då jag har ont i munnen på grund av detta. Om lite mer än en vecka ska jag till tandläkaren och kolla upp det. Jag dricker redan mycket vatten.
27 onsdag Maj 2020
För någon timme sedan fick jag positiva besked från MISA. För några dagar sedan skrev jag att troligtvis inte får återvända på måndag, men nyss fick jag reda på att jag får det! Hell yes. Jag trodde aldrig att det skulle gå igenom, men det gjorde det!
Det här var fantastiska nyheter, men det känns konstigt – nästan nervöst – att återgå till de rutiner jag hade innan covid-19. För jag har ju varit hemma sedan slutet på mars. Det ska blir så otroligt skönt att slippa solen som lyser rakt igenom persiennerna när jag ska jobba framför datorn. När man öppnar balkongdörren är det så mycket jobbiga ljud från gatan, brummande. Sedan när man ska ut med sin e-cigg så är det en hel drös med dagisbarn som tar upp hela uteplatsen. Hejdå till allt det där! <3
Däremot kommer alla att kunna se mina utbrott, ångestattacker, varje gång jag spiller, trampar snett med föttterna, pruttar, rapar. Fast det SKITER jag i! <3 Tur att jag har praktik i en väldigt accepterande miljö.
27 onsdag Maj 2020
26 tisdag Maj 2020
Posted in Aspergers syndrom, Beroenden / Addictions, Det som en gång var / The Past, Känslomässigt kaos / Emotional chaos, Psykisk (o)hälsa - Mental illness
≈ Kommentarer inaktiverade för Sanningen bakom mina frustrationsutbrott
Etiketter
Acceptans, Aggressivitet, Frustration, Gråt, Irritation, Självdestruktivitet, Självmordstankar, Tomhetskänslor, Trichotillomani, Upprörd, Utbrott
När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.
Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.
Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.
Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.
25 måndag Maj 2020
huvudet mot väggen
hårt
orosmolnet exploderar
som stjärnor mot ett
blödande förflutet
oskyldiga skuggor
runt de pretentiösa husväggarna
tegelröd ångest
då siluetten lämnar strålarna
dunstar mot gatorna
då orden som aldrig fanns
lämnade sunt förnuft
liksom den franska
balkongens, lömska skugga
där gråa persiennerna
vill väl
25 måndag Maj 2020
Posted in Aspergers syndrom, Dynamo - Möjligheternas förlag, MISA, Samhälle
Etiketter
Aggressivitet, Ångest, covid-19, Förändringar, Frustration, Irritation, Stess, Stockholms stad
Jag känner mig väldigt irriterad i dag. 2 personer har hört av sig i dag, för att de vill ta en promenad. Varför hörde ni inte av er i går eller tidigare? Inte nog med att jag inte kunde somna i går förrän efter ca 2,5 timmar.
Min hjärna slutar i princip att fungera om jag blir för stressad. Ibland räcker det med lite stress. Alla jag har kontakt med verkar inte kunna lägga på minnet att det inte fungerar för mig att boka in en aktivitet samma dag som den ska ske. Jag känner mig ledsen, förbannad, frustrerad och ångestladdad. Det går inte att fatta beslut då. Mest arg blir jag nog på mig själv att jag inte kan bestämma mig.
Ibland blir jag så less på hur jag fungerar, men främst på att personer i min omgivning inte alltid förstår – verkar det som.
En sak som får mig att koka över är att Stockholms Stad funderar på att förlänga beslutet om att man inte får vistas på praktik, daglig verksamhet osv. Först var det tom 31 maj, vilket hade betytt att jag bör ha fått gå till praktiken på måndagen dagen efter. Nu vill de förlänga beslutet. Jag känner mig kontrollerad. Kanske låter jag självisk, enligt någon, men det är så här jag känner. Stockholms Stad kunde väl i alla fall ha kommit med beslutet innan, så att man inte får falska förhoppningar.
Nog behövde jag skriva detta, för mitt eget välmående. Rensa hjärnan, ungefär.
24 söndag Maj 2020
I dag, efter att jag varit på gymmet, bestämde jag mig för att färga håret. Det var tänkt att det skulle bli mörkrött, fast det verkade som att mitt hår var för mörkt innan. Däremot kände jag att jag behövde ha en förändring på håret. Som vanligt så bryr jag mig inte så mycket hur det blir. Det är relativt oviktigt. Jag trivs inte alls i brunt, som är min naturella färg. Bilden ovan är från när jag hade färgen i.
Så här blev resultatet i alla fall. Mitt hår har blivit så fylligt, så ibland räcker inte till.
Annars så har den här dagen varit ok. På eftermiddag körde vi ett flerpartssamtal med farfar och släkten på Gotland för att fira att han blir 90 år i morgon! <3
Stressen för hur varmt och/eller ljust det kommer att bli är rätt stor. Det känns obehagligt att tänka på att om man mår dåligt och inte vill gå ut, så är man fast i en varm, ljus lägenhet. Tanken på att behöva duscha för ofta känns… Usch! Egentligen vill jag att det ska bli höst så fort som möjligt.
Ljus mot fläckiga fönster
tvärgatan med hopp
min hjärna
blöder
mot tomheten
svetten beblandas
oron
fläktens rotation
pulsen vill ner
till natt
skimrande gryning
likt själsliga hål
23 lördag Maj 2020
Ibland vill jag bara fly från mitt förbannade medvetande. Slippa tänka. Inte låta mig påverkas av vad vissa personer tycker. Sluta hata på mig själv. Kanske acceptera att jag inte är bra nog enligt en viss person.
Blodet rinner genom existensen
medvetandet skriker efter
efter en paus
mot ångest
och alla resande tåg
mot huvud mot fönstret
en reflektion
siluett
två svartsminkade ögon
vill ut
men vart?
22 fredag Maj 2020
Posted in Samhälle
Etiketter
Aggressivitet, Anorexi, Ätstörningar, Beteende, Budskap, Frustration, Gravid, Irritation, Kropp, Människor, Negativitet, Normer
Jag tror att jag har tagit upp det här ämnet flera gånger redan, men det verkar inte vara tillräckligt. Vet ni varför man inte frågar någon om denne är gravid? För att det finns massor med anledningar till att magen vara stor eller svullen!
Extremt många främlingar (några tiotal) har frågat mig om jag är gravid de senaste åren. Väldigt få har varit män. Jag tycker det är synd att vissa kvinnor har så stort behov att trycka ner andra kvinnor genom att kommentera deras vikt. Anledningen till att det här ämnet engagerar mig så mycket är att jag har väldigt svårt för när människor ser ner på varandras kroppar. Ytan är inte det viktigaste, visst?
Vad tjänar vi egentligen på att sprida negativitet? Eftersom jag själv har haft anorexi, så upplever jag precis den här typen av beteende väldigt starkt. Jag blir så dåligt humör när jag ser bantningsprodukter på hyllorna i affärerna eller bröd som är ”low carb”. Folk får väl förtära det om de vill, men det sänder ett visst budskap – att man inte duger som man är. Om man vill banta, fast man inte behöver, kan man fundera på om man kanske ska lägga fokus på att lära sig tycka om sin kropp – som den är. Varför har folk behov av att veta om en person är gravid? För att de själva ska känna att de är ”bättre”?
Den värsta kommentaren jag har fått lyder: ”Får man verkligen röka när man är gravid?” Det var en kille som sa det när jag var på kryssning för ett par år sedan. Jag blev så arg att jag inte ens minns vad jag sa till honom. Även om jag hade tagit en cigg (då använde jag min vape) och hade varit gravid. Det är fortfarande inte hans problem. Hann verkade inte heller vara full, fast det gör det ju mycket värre.
Ha inte förutfattade meningar om någon annans kropp. Glöm inte det.
21 torsdag Maj 2020
Posted in Aspergers syndrom
Etiketter
AST, Autism, Ångest, Depressivitet, Förändringar, Frustration, Irritation, Kaos, NPF (neuropsychiatric diagnosis), Perceptionsstörningar, Vänskap
Hey guys!
Jag hade inte alls förberett mig på att vara ledig, eftersom jag inte insåg det förrän i går. Det stressade mig mer än jag trodde att det skulle. Jag var på dåligt humör direkt när jag vaknade och det kändes jobbigt att starta dagen. Det var bländande sol – inte min favorit alls. Vad skulle jag förvänta mig?
På förmiddagen kommer det in ett samtal från min vän Maria! Tur det, för det ändrade min inställning till dagen. Tack! <3 Bara att prata, även om det både var bra och dåliga nyheter. Kort senare hade jag videosamtal med mamma och direkt efter ringde Ylle! <3 Vi pratade i 2 timmar, som det brukar bli – ibland. Det blir oftast långa samtal. Nu blev jag mer redo att ta itu med dagen.
Jag tog en promenad och handlade lite efter alla dessa samtal. Tur att dom kom in, annars kanske jag hade gått omotiverad genom dagen. Vad har man vänner till annars? <3
Hur tog du dig igenom den lediga dagen?
21 torsdag Maj 2020
20 onsdag Maj 2020
kantade ansikten
av livet
det som var
existensen
blödande känslor
mot skrikande godståg
bakom persiennerna
finns verklighetens öga
på andra sidan
ett odefinierbart kaos
mot fönstret
genomskinliga tårar
där bara hjärtat bultar
som rusar ikapp
det diffusa nuet
20 onsdag Maj 2020
Posted in Medicinering - Psykofarmaka, Samhälle
Etiketter
I dag är det onsdag och då är jag ”ledig” i den bemärkelsen att inte jobb står på schemat. Fast man är aldrig ledig från livet, så man är ju aldrig ledig – egentligen. Vad tycker ni?
Om en stund ska jag åka iväg till sjukgymnast-mottagningen. Då ska väldigt jag som vanligt träna, vilket ska bli skönt. Ibland försvinner huvudvärk om man rör på sig, så jag hoppas på det i dag. Jag har haft huvudvärk väldigt ofta på sistone. Speciellt i början på dagen. Hoppas att träningen räddar mig från den i dag!
Kl 20 tar jag min första kvällsdos utan Iktorivil. Tanken är att jag ska vara utan varannan dag nu i början. Jag är inte helt säker på hur detta kommer att påverka mig, men det är inte lätt att veta det. Mediciner påverkar inte alla på samma sätt.
Hur ser ni på att vara ledig från livet? Går det? Hur ser ni på det? I så fall – hur pausar du?
19 tisdag Maj 2020
(det här var egentligen bara en random bild när jag höll på med ett projekt, fast jag tyckte den blev cool)
Den här dagen har varit som dom flesta dagarna brukar vara när jag jobbar med förlagsuppgifter. Under veckan är jag lite extra ansvarig för vår instagram, så jag har fotat lite också. Bilden ovan är såklart inte menad för förlagets instagram. Jag använder knappt min, så den får hamna här.
Nu är det mindre än 2 veckor tills jag får gå till min praktik igen, alltså vara på plats och slippa jobba hemifrån. Jag föredrar att vara någonstans på dagarna. Dessutom kan det vara krångligt att kommunicera med kollegor och andra via text. Då blir det lätt att man tar saker och ting bokstavligt. Det är definitiv tendens jag har.
slingrande tåg
mot räls av hopp
vindens exponering
världens gråt
där allt är
okänt
skvättande städer
hustak mot botten
existens
introverta andetag
mot asfalten
men uppfarten
är grå
känslorna blöder
precis
som luften
andas in
ut
mot perrongen
18 måndag Maj 2020
Posted in Just another day
Lyssna på fantastiska Carolina’s digitala föreläsning om AST (autismspektrumtillstånd) ^^,
Idag har jag genrepat inför en kommande föreläsning som sker digitalt på grund av corona pandemin. Nervöst var det först, men det la sig sen. Jag är jättepeppad inför detta! Tycker det ska bli skitkul! Känns framförallt väldigt roligt att man vill bli lyssnad på :) Tanken var egentligen att det skulle bli en föreläsning i Skåne. Men det blev ändrat till ett digitalt seminarium. Jag kommer prata mycket om mina egna erfarenheter på arbetsmarknaden samt i skolvärlden. Tur att en massa arbetsgivare kommer se en! Jag kommer även ta upp det här med att man missar oftast flickor med AST. Dem går obemärkta förbi på grund av att dem har lätt för att dölja sina svårigheter. Eller det ser åtminstone ut så. Seminariet är nästa tisdag den 26/5 mellan 9.30-12.00. Det är gratis att anmäla sig, så gör det gärna om ni är nyfikna! Sök på ” Hela Vägen…
Visa originalinlägg 18 fler ord
18 måndag Maj 2020
Etiketter
Aggressivitet, Apodos, Dikter, Förvirrad, Frustration, Iktorivil, Irritation, OCD (obcessive-compulsive disorder), Psykofarmaka, Upprörd
När jag hade jobbat klart hemma, vilket gick bra, lämnade jag lägenheten för att gå på ett psykolog-möte gällande OCD-behandlingen. På vägen skulle jag hämta min apodos, men den fanns inte på apoteket. Såklart blev jag upprörd över det, men hon som jag pratade med var så otrevlig. I sådana situationer börjar jag ofta, eller alltid, koka inombords. Det var bestämt att jag skulle få hem apodosen, men det skulle ta ett tag innan min förfrågan det gick igenom. Jag trodde att jag skulle behöva hämta apodosen några gånger till. Jag förstår inte varför andra inte är tillräckligt tydliga. Det gör mig ledsen, frustrerad och allmänt upprörd. Jag är bara livrädd att jag inte ska få min medicin.
I morgon kväll ska jag ta min första kvällsdos utan Iktorivil, vilket jag är orolig över. Jag måste bli av med den någon gång, fast jag är orolig att det ska påverka ångesten och sömnen för mycket. Tänk om jag ser saker för tydligt som jag inte vill veta av! Håll tummarna, eller så.
Jag vet inte riktigt hur jag känner mig i dag. Kanske bäst att inte veta. Eller ärligt talat, jag vet inte. Svävar i ovisshet. Jag anar smått oråd, angående medicinkaoset.
svävande gråt
över min kropp
diskreta andetag
inte väcka blodet
tankar i drömmar
som dricker upp ångest
för det som var
17 söndag Maj 2020
Etiketter
Ångest, Dikter, Hjärna, Konst, OCD (obcessive-compulsive disorder), Poesi, Tomhetskänslor
Min hjärna är ett udda fenomen
skriker efter något som inte går att ta på
inte alltid samarbetsvillig
skapar ångest över funderingar
känner saker som inte finns
upplever katastrof
där det inte finns någon
river sönder det förflutna
utan framgång
i tysthet
vet jag inte vad som hände
att kännas vid blödande sår
är bland det sista jag vill
inåt växer tomheten
där ingen ser
Yolanda and her creative scream 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.