Vi har tagit fram en enkät som riktar sig till personer 16-40 år som tilldelades könet kvinna vid födsel med adhd och autism. Du behöver inte ha en diagnos satt av läkare för att svara på enkäten, det är många av oss som väntar på utredning och ni får inte glömmas bort.
Psykoterapimässan är slut. Över. Nej, men allvarligt – det var 2 dagar med nya erfarenheter. Upplevelser.
Det känns bra att jag vågade gå fram och prata med folk utanför vår monter, även om det handlade om deras material. Som ni vet tycker jag att sociala koder är för luddiga för mig, för livet. Helt enkelt. Det känns inte som att jag vågar utmana mig själv om jag inte gör något som inte alltid… Är självklart.
När jag befinner mig i lokaler med mycket folk och intryck känner jag mig disorienterad, extremt klumpig… Och lätt för att försvinna i mina egna tankar. Min bubbla. Ibland kan det vara svårt för andra att ta sig in. Att nå mig.
Den här gången gick det bra. Sen är det rörigt att anpassa sig efter en annan väg till jobbet. I det här fallet en annan tunnelbane-linje och pendeltåg. Mycket upp och ner. Att ge sig i väg i tid när man ska längre ner. Rulltrapporna som mumlar mot höstsolens kaffedränkta existens.
Det känns som att jag inte hinner skriva några inlägg speciellt ofta. Antingen är det att jag är för trött, ofokuserad, försöker fly från det jag vill skriva eller anser att jag förmedlar en känsla – bättre – genom att skriva poesi eller att skapa konst. Jag saknar lite att skriva långa inlägg, som spårar ur – smått – och skriker den jag är.
Hur som haver – ännu en dag på Dynamo. Vecko-möte och förlagsmöte. Sedan har jag varit hos sjukgymnasten och tränat. Ni vet, för att stärka benen och fotlederna för att inte trampa snett (stuka). Detta på grund av överrörlighet i fotlederna, som jag har skrivit en del om. Vad har du gjort i dag?
Telefonen åker fram. Kameran. Siktar, hittar vinkel. Perspektiv. Jag kanske alltid har kunnat detta med foto. Att ta bra bilder. När jag var yngre (tonåring) fokuserade jag mer på att bilderna skulle innehålla så många personer son möjligt. Så att det verkade som att man hade ett liv. Fast vad spelar det för roll i slutändan? Alltså – vad andra tycker? Jag kanske bryr mig för lite – på ett sätt. Men å andra sidan , så reagerar jag väldigt kraftigt på min omgivning (rent perceptuellt, men också på blickar – som jag tolkar på mitt eget sätt).
Andras behov av att visa upp ett perfekt liv, kropp, träningsschema. Eller – det spelar kanske inte så stor roll vad man har tränat och om man mår bra – bara ens kropp är snygg (enligt andra). Själv är jag rätt ointresserad om vad folk tycker, i alla fall – vad majoriteten tycker. Jag använder inte instagram privat, men när jag scrollar genom Dynamo förlags flöde, så ser jag en del bilder på kontots huvudperson (som verkar vilja ha bekräftelse för sitt utseeende) – även om vi mestadels följer bibliotek/bokförlag /författare/illustratörer/tecknare. Facebook är inte ett undantag, för de flesta vill visa upp en perfekt fasad. Jag tycker att det är trist. Om jag lägger upp en bild på mig sjlv, är det för att jag är nöjd med bilden – inte för att jag vill höra vad ni tycker om den (i första hand). Jag är mer intresserad av att lägga up min bild, om ni gillar den får ni självklart kommentera.
Snart är det dags att försöka sova igen. Jag hoppas att ni sover gott. <3
Nu är det fredag. Jag har precis kommit hem, efter en dag som innehållit lite av mycket – som en hemgjord röra, improviserad. Kanske med bönor, citron, aubergine, tomat. Eventuellt. Det är tråkigt med recept. Hur som helst – jag känner mig helt slut.
För första gången på ett par veckor – sov jag, faktiskt. Då menar jag när jag ska upp tidigare. Jag vaknade till mitt i natten, gick på toaletten och sedan somnade jag snabbt om. Nu lyssnar jag på VNV Nation och tänkte snart återgå till att kolla på Modern Family.
Tidigare i dag rebloggade jag Carolinas inlägg om Suicidpreventiva dagen, som är just i dag. Vi har också uppmärksammat dagen via Dynamo förlag’s facebook– och instagram. För mig, personligen, får den mig att tänka på min otroligt fina vän Elisabeth, som tog livet av sig för ett par år sedan. Jag saknar henne väldigt mycket. Det gör mig ledsen att hon inte fick tillräckligt med hjälp, eller snarare – rätt hjälp. Det gjorde otroligt ont att behöva inse att hon är borta. Jag hoppas att hon har det bättre där hon är nu. <3 Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
”Livet som det kan vara” är en skildring av Marcus, som har autism. Den handlar om att inte vara som alla andra, men att trivas med livet i det stora hela. Vi får möta hans familj och hans klasskamrater. Man får även en inblick i hur det är att leva med en annourlunda perception. Marcus ger oss ett tydligt inifrånperspektiv på att vara barn med autism.
Boken gavs ut 2018 och är skriven av Nina Lövehagen.
Är du intresserad av att köpa boken? Du hittar den via länkarna nedan!
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
Fotot, ovan, kan tolkasur flera perspektiv. Just vad det är – en vy. Då jag sitter på (faktiskt)mjuka golvet och jobbar med förlagets instagram. Eller det en längtan ut – från vad? Inte ut till solen för – min del. Det sistnämnda tänkte jag inte på när jag tog bilden. Det kan ligga något i det.
Fördomsfri fredag syftade till att informera vad funktionsvariationer och psykisk ohälsa egentligen är – via fakta och bemötande av fördomar. Vi har nu publicerat avsedda teman, så vi tänkte inkludera er. Har du någon fördom, som du möter på grund av din diagnos? Skriv till oss! Tillsammans arbetar vi mot ett fördomsfritt samhälle och nu har just du möjligheten att göra din röst hörd. Vi välkomnar alla förslag!
Kontakt: info@dynamoforlag.se Dela gärna vidare!
(min arbetsplats Dynamo förlag vill gärna bli uppmärksamma om fördomar, som finns i samhället – som vi ännu inte har tagit upp)
Vill du se original-inlägget? Besök oss på facebook och/eller instagram
Jag jobbar från MISA nu och snart bär det av till Dynamo, som ligger runt hörnet. Som ni såg i inlägget tidigare, så vaknade jag tidigt i morse. I vanliga fall hade jag klarat mig på 7,5 timmars sömn, men inte nu. Jag är helt slut, så jag stoppade i mig ett mellanmål förut – i hopp om att få lite mer energi. Fast efter att jag jobbat färdigt på Dynamo kan jag åka direkt hem och vila. Det kan ha och göra med att jag haft covid.
Under förmiddagen har jag fokuserat mycket på Dynamo förlags sociala medier. Följ oss gärna på Facebook eller Instagram! <3
Jag och Carolina har just ätit middag och min kvällsmedicin är intagen. I natt ska jag sova här. Vi har kollat på gamla avsnitt av Trolljägarna, vilket har fått mig att fundera över det här med vikten av att hålla god ton på nätet. Visa respekt, inte diskriminerande andra, bete sig – helt enkelt. Inga glåpord – låt alla se ut som de vill. Gillar du inte det, så låt personen bara vara ifred.
Varje fredag, via förlaget, har vi ”Fördomsfri Fredag” som tema. Vi tar reda på fördomar om funktionsvariationer/nedsättningar och svarar på dem, enligt fakta. På Facebook delar vi fördomarna, fakta-text och bild. På instagram delar vi fördomarna och bilden. Den här veckan skriver vi om Dyskalkyli.
I går såg jag att Carolinas artikel, med ovanstående namn, blev delad av Autism- och Aspergerföreningen i Kalmar län (via deras facebook-sida). Carolina bloggar på Autismens ansikten och skriver personliga och informativa inlägg om autism och psykisk ohälsa. Under namnet Autismens ansikten finns hon även på facebook och instagram. För att komma till föreningen Mind (arbetar för psykisk hälsa), som först publicerade artikeln – klicka här!
De med högst makt i Sverige är politikerna. Gör de sitt jobb? Det känns inte så. I Sverige händer det väldigt mycket negativt just nu, förutom pandemin – ett globalt problem. I Sverige har det fötts mycket frustration, som blir som ett eko. Dunstar. Kokar. För cirka en vecka sedan hade vi en otroligt kaotisk nyårsnatt. Medierna släppte nyhet efter nyhet genom hela nätet om kaos-scenarion.
I går gick Trump-anhängare till attack mot vita huset, då Bidén skulle väljas till president – officiellt. Jag tror att Trump, även andra ledarna, har gjort sådana här beteenden okej. Nu menar jag inte bara USA, utan överallt. Om vi nu går tillbaka till Sverige, så ser vi att någonting har gått väldigt fel. Vissa politiker visar upp dåligt omdöme – på olika sätt – utanför arbetet (och under). De åker till kanarieöarna under pågående pandemi, de handlar under jul-rean och de går till varuhus. Vad sänder det för signaler till folket? Att de som styr landet inte ens kan hålla sig till restriktionerna?
Varför beter folk sig som de gör? Respekterar vi våra politiker? Varför skulle vi? En del människor håller på precis som de vill och bryr sig inte om konsekvenserna. Samhället går utför och politikerna bryr sig knappt. Personligen har jag mest erfarenhet av Försäkringskassan. De senaste åren har sjukförsäkringen slutat vara en försäkring. Människor ansöker knappt dit, för att de vet att de förmodligen inte får någon ersättning. Framför allt behöver alla respektera varandra.
Jag tror att vi behöver lita på de som styr vårt land. Det gör de flesta inte. Sociala medier har också påverkat – och fake news. Man kan inte längre lita på vad man läser på nätet. Nu för tiden är det enkelt att sprida fejkad information om någon. Vi måste få politiker som vi kan lita på.
I morse vaknade jag, svettig, av en märklig dröm. Förövrigt – med träningsvärk och ”mörkbultadhet” (fast det finns inget sådant ord. Precis som att få bort akryl från tyg…
Under dagen har det varit som vanligt, förutom julbaket på eftermiddagen. Då jag har ansvarig för vår instagram den här veckan, fotograferade jag på g-lussebullarna och pepparkaksbaket. Jag var inte med så länge, eftersom jag slutade mitt i allt det. Lite bilder blev det, trots mjöldansen.
Innan jag gick hemifrån stukade jag högra foten halvt, vilket kändes väldigt tröttsamt. Fotlederna bara stretchas bara ut mer och mer, tills de går av. Jag har redan flera ligament som är av i flera av fotlederna, i båda fötterna. Då en av svårigheterna med Aspergers syndrom är nedsatt funktion gällande motoriken, så är det ingenting kan egentligen kan rå över. Ja, förutom att fundera över i vilka situationer jag riskerar att skada mig – tex. underlag. Eller – i sociala situationer. Dessutom har jag svårt med koordination.
I dag blev jag väldigt irriterad när jag gick in till sjukgymnastmottagningen. Omklädningsrummet är väldigt litet och när jag kommer in stirrar en kvinna surt på mig. Sedan pratar hon länge och högt i telefon. Jag fick byta om med mina hörlurar, för jag orkar inte lyssna. Det var andra också som sa obegripliga saker. Jag blir knäpp om jag får någon konstig kommentar. Då går nästan all min energi den dagen åt till att fundera på vad personen menade – och att vara förbannad.
Det här vet jag inte om andra förstår, men ibland känns det som att folk är ute efter att jag ska bli förbannad. Så kan det kännas, men det är förmodligen. Jag känner mig förföljd ibland. Folk vill inte låta mig vara ifred.
Hur som helst, så var det skönt att vara tillbaka på Dynamo. Väldigt skönt, faktiskt. Den här veckan är jag ansvarig för instagram. Om du vill kolla in vår instagram – klicka här.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.