Jag vet inte riktigt hur mycket jag har snurrat runt här angående fördomar. Kanske främst om Aspergers syndrom (då menar jag det som i dag heter autismspektrumtillstånd, AST) och bipolär sjukdom. Det är de diagnoser som jag huvudsakligen står på i dagsläget.
Då jag har haft Aspergers syndrom på pappret sedan jag var runt 7 år, så uppfattar jag mest konstiga blickar avseende mitt beteende och motorik. Vad folk egentligen tänker vet jag inte.
Om ni har frågor kring AST/ASD kan ni gärna ställa dem till mig, så ska jag svara så gott jag kan. / If you have questions according to AST/ASD- it’s ok to ask them and I’ll answer.
Det känns som att jag inte hinner skriva några inlägg speciellt ofta. Antingen är det att jag är för trött, ofokuserad, försöker fly från det jag vill skriva eller anser att jag förmedlar en känsla – bättre – genom att skriva poesi eller att skapa konst. Jag saknar lite att skriva långa inlägg, som spårar ur – smått – och skriker den jag är.
Hur som haver – ännu en dag på Dynamo. Vecko-möte och förlagsmöte. Sedan har jag varit hos sjukgymnasten och tränat. Ni vet, för att stärka benen och fotlederna för att inte trampa snett (stuka). Detta på grund av överrörlighet i fotlederna, som jag har skrivit en del om. Vad har du gjort i dag?
Telefonen åker fram. Kameran. Siktar, hittar vinkel. Perspektiv. Jag kanske alltid har kunnat detta med foto. Att ta bra bilder. När jag var yngre (tonåring) fokuserade jag mer på att bilderna skulle innehålla så många personer son möjligt. Så att det verkade som att man hade ett liv. Fast vad spelar det för roll i slutändan? Alltså – vad andra tycker? Jag kanske bryr mig för lite – på ett sätt. Men å andra sidan , så reagerar jag väldigt kraftigt på min omgivning (rent perceptuellt, men också på blickar – som jag tolkar på mitt eget sätt).
Andras behov av att visa upp ett perfekt liv, kropp, träningsschema. Eller – det spelar kanske inte så stor roll vad man har tränat och om man mår bra – bara ens kropp är snygg (enligt andra). Själv är jag rätt ointresserad om vad folk tycker, i alla fall – vad majoriteten tycker. Jag använder inte instagram privat, men när jag scrollar genom Dynamo förlags flöde, så ser jag en del bilder på kontots huvudperson (som verkar vilja ha bekräftelse för sitt utseeende) – även om vi mestadels följer bibliotek/bokförlag /författare/illustratörer/tecknare. Facebook är inte ett undantag, för de flesta vill visa upp en perfekt fasad. Jag tycker att det är trist. Om jag lägger upp en bild på mig sjlv, är det för att jag är nöjd med bilden – inte för att jag vill höra vad ni tycker om den (i första hand). Jag är mer intresserad av att lägga up min bild, om ni gillar den får ni självklart kommentera.
Snart är det dags att försöka sova igen. Jag hoppas att ni sover gott. <3
Jorden snurrar på – uppenbarligen. Spotify-listan likaså. Man kan känna sig rätt ensam, när allt runt om kring – skriker i ett tunnelseende – och så står man där. Funderar. Orolig. Det är väl varför man måste vara någorlunda trygg i sig själv.
Jag visar inte alltid visar när inte känner att allt är bra. När det väl blir så och tårarna börjar rinna på tunnelbanan, exempelvis. En del blir väl extra ledsna om ingen kommer fram och frågar hur man mår. För min del är det bara en till jobbig, social situation – att hantera. Jag vill inte ens bli ”tröstad” av någon jag inte känner. Hur ska jag bli lugnare om jag måste läsa av en ”ny” människa samtidigt?Det här är bara så jag är. Hur skulle du känna? Om någon inte vill bli tröstad får man acceptera det, men jag vill ändå poängtera att det är fint att gå fram och fråga hur någon mår.
Det, i förra stycket, hände inte i dag, men jag kom ändå att tänka på det nu. Just i dag vet jag inte riktigt hur jag har mått – något som liknar varken eller. Jag är ganska trött i kroppen. Det känns skönt att vila. Under kvällen tänkte jag bara ta det lugnt. Så lugnt som det går, för jag är rätt rastlös av mig. Det är svårt att bara sitta och kolla på TV. Jag bunkrar upp med loka crush, nagellack, halstabletter, läppbalsam, vape, telefon och kanske någon räkning – som måste betalas Typ – att ha alla ”måste-saker” på samma ställe, så att man inte måste gå upp från soffan/fåtöljen/sängen.
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
Det har varit mycket upp och ner under dagen, samtidigt som jag var trött sedan i går. Jag vill nästan ta bort första meningen, för den känns så tråkig. Men nej, det får stå kvar eller tutta eld på sig själv. Fast å andra sidan – det har varit så. Jag har känt mig väldigt ensam, ledsen, trött, pigg, frustrerad… I takt med tankarna. Inre tårar kontra driv.
I min värld går allt så fort – tankar, idéer, tempo, motorik. Jag snubblar över mig själv bokstavligen. Överrörligheten gör det inte bättre. Allt ska gå snabbt, annars får jag panik. Jag blir stressad när folk går långsamt på gatan och köa i affären är hemskt. Ibland nyper jag mig i armen, för att inte fly. Gå därifrån, säga något otrevligt till någon eller få panikångest. Det har ofta hänt att jag har släppt varorna jag ska ha och gått hem, för att jag inte riktigt kan vänta. Därför gynnar det – verkligen – mig att beställa hem mat från affären. Det blir för stor press annars. Fast då gäller det att inte glömma något, annars får man gå till affären ändå – även om det bara blir någon vara. Det fick jag göra i dag…
Tredje natten med otillräcklig sömn. Jag måste få sova ordentligt i natt, annars kommer jag kanske bli helt förstörd.
Värmen börjar komma mer och mer till Stockholm. Jag måste ha det svalare i mig lägenhet, så fort som möjligt – egentligen. Som ni vet är jag väldigt känslig mot ljus och värme, rent perceptuellt. Jag är helt okej med att det är varmt ute, bara det är svalt när jag kommer hem och när jag ska sova. Är det någon som har tips på vad jag ska köpa för typ av fläkt, AC? Vad är mest effektivt? Jag bor i en lägenhet, som är en stor 1:a. Det blev nästan 30 grader här inne förra sommaren.
Som situationen ser ut med sömnen – är jag lättad över att jag är ledig i morgon och kan sova ut. Jag brukar annars vara skeptisk till ledighet i allmänhet, men om det handlar om en helg eller någon dag är det ok. Jag blir alltid extra stressad när jag måste upp en viss tid, för jag har alltid varit livrädd för att försova mig. Även om det i princip aldrig händer, så är jag väldigt stressad över det. En gång för några år sedan sov jag över hos en vän och hade en tid hos min DBT-terapeut kl 11 dagen efter. Trots att jag bett min vän att väcka mig i tid plus att jag hade minst två andra personer som skulle ringa mig – försov jag mig. Jag sprang i högklackat till bussen och ramlade. Fortsatte springa och klev på bussen. Folk tittade på bussen och jag upptäckte att, då jag ramlat, började jag blöda och det hade runnit längs med benet. Jag var en halvtimme försenad till mötet och efteråt blev jag beordrad av terapeuten att gå till lättakuten, för att lägga om mitt sår. Så blir jag av förändringaroch stress. Allt slutar fungera – kortslutning i hjärnan.
Jag är så trött att jag knappt vet ut eller in eller… Fan! Inte vet jag.
Okej. Dålig sömn i två nätter. Den här natten känner jag nästan en press att jag måste sova. Jag menar mer att det här verkligen är en trigger för min bipolära sjukdom. Alla behöver sova, men jag blir psykiskt sjuk av att inte få sova. Dessutom blir mina sårbarheter, på grund av min Asperger-diagnos, tydligare. Hur påverkas du av sömnbrist?
Det är kväll nu – snart dags för att sova. Jag blev smått grillad när jag satt med familjen på en balkong i flera timmar. Smorde in mig nyss med aloe vera gel. Min poäng med det är att jag hoppas att det inte kliar så att det stör mitt insomnande. Tur att jag plockade på mig den där tuben på apoteket när jag var där senast. Ta det lugnt i solen, hör ni – annars kanske solen kommer och jagar er med en smörgåsgrill. Man vet ju aldrig, tänker jag.
Dagen har präglats av mensvärk, trötthet och periodvis risigt humör. Fast nu är jag hemma, så det finns ingen som tar skada – på samma sätt.
Fast det här med mens är visserligen bara att stå ut med. Man kan förstås stoppa in diverse p-piller, p-spruta och så vidare. Jag är dock rädd för att det skulle påverka min bipolära sjukdom och medicinering negativt. Det vore dock skönt att slippa besvärliga saker som har med menstruationen att göra. Jag har inte så bra kolla på detta, så jag tänkte bara nämna det. Har du erfarenhet av symtomlindring vid mens via preventivmedel? Kommentera!
Resten av dagen ska jag vila skiten ur. Sedan har jag en positiv nyhet… också. (:
JAG FICK BEVILJAD SJUKERSÄTTNING av Försäkringskassan! Då jag inte vet så mycket om det, eftersom jag inte haft det förut, kommer jag troligtvis skriva mer om det senare.
Som jag berättade om i mitt tidigare inlägg – om mitt tempo i det jag gör – verkar andra ta illa upp av det. Det sista kanske jag inte sa förut, men det är inte så konstigt om andra upplever mig som stressad – för det är jag, ofta. När jag väl tänker efter – jag var inte så hastig innan jag insjuknade för första gången i bipolär sjukdom.
Det värsta är egentligen att jag stressar upp andra, verkar det som. Jag kan verkligen inte rå över detta. Det känns hela tiden som att jag fly från någonting, många saker. Jag måste öka tempot.
Om det är någon som läser detta, som kan relatera till detta, så skriv gärna din upplevelse i kommentarsfältet.
Yolanda och hennes kreativa skrik 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.