Jag börjar nästan ge upp det här med facebook-grupper. Det går knappt att lägga upp något utan att folk blir otrevliga eller är på hugget. Helt enkelt letar fel på det man lägger upp. Det finns väl ett par grupper som jag tycker bra, som jag inte känner mig utstött i. Fast det är bara som jag känner, säger folk. Tyvärr är det så att jag exploderar inombords när jag inte känner mig missförstådd, kritiserad (misslyckad, känslan) eller om någon trycker på rätt punkter.
Det känns som att jag inte hinner skriva några inlägg speciellt ofta. Antingen är det att jag är för trött, ofokuserad, försöker fly från det jag vill skriva eller anser att jag förmedlar en känsla – bättre – genom att skriva poesi eller att skapa konst. Jag saknar lite att skriva långa inlägg, som spårar ur – smått – och skriker den jag är.
Hur som haver – ännu en dag på Dynamo. Vecko-möte och förlagsmöte. Sedan har jag varit hos sjukgymnasten och tränat. Ni vet, för att stärka benen och fotlederna för att inte trampa snett (stuka). Detta på grund av överrörlighet i fotlederna, som jag har skrivit en del om. Vad har du gjort i dag?
Telefonen åker fram. Kameran. Siktar, hittar vinkel. Perspektiv. Jag kanske alltid har kunnat detta med foto. Att ta bra bilder. När jag var yngre (tonåring) fokuserade jag mer på att bilderna skulle innehålla så många personer son möjligt. Så att det verkade som att man hade ett liv. Fast vad spelar det för roll i slutändan? Alltså – vad andra tycker? Jag kanske bryr mig för lite – på ett sätt. Men å andra sidan , så reagerar jag väldigt kraftigt på min omgivning (rent perceptuellt, men också på blickar – som jag tolkar på mitt eget sätt).
Andras behov av att visa upp ett perfekt liv, kropp, träningsschema. Eller – det spelar kanske inte så stor roll vad man har tränat och om man mår bra – bara ens kropp är snygg (enligt andra). Själv är jag rätt ointresserad om vad folk tycker, i alla fall – vad majoriteten tycker. Jag använder inte instagram privat, men när jag scrollar genom Dynamo förlags flöde, så ser jag en del bilder på kontots huvudperson (som verkar vilja ha bekräftelse för sitt utseeende) – även om vi mestadels följer bibliotek/bokförlag /författare/illustratörer/tecknare. Facebook är inte ett undantag, för de flesta vill visa upp en perfekt fasad. Jag tycker att det är trist. Om jag lägger upp en bild på mig sjlv, är det för att jag är nöjd med bilden – inte för att jag vill höra vad ni tycker om den (i första hand). Jag är mer intresserad av att lägga up min bild, om ni gillar den får ni självklart kommentera.
Snart är det dags att försöka sova igen. Jag hoppas att ni sover gott. <3
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
Som ni vet, så tog jag dos 2 covid-vaccin i går. Förra gången (dos 1), så låg jag vaken större delar av natten, efteråt – med frossa/feber. Fast den här gången sov jag hela natten och kände knappt av något innan heller. Skönt att det inte blev någon röra där.
Under dagen har jag jobbat på med korrekturläsning och förlagets sociala medier. Förresten, på MISA sprang jag på han som ledde diskussionsgruppen via MISA jag gick på förut – innan pandemin började. Det var kul att prata lite med honom.
Rubriken är ganska ”random” – det var den låten som började spelas på Spotify, när jag bläddrade i min spellista. (Imperiet – Alltid rött, alltid rätt). Det var många år sedan jag hörde den för första gången. När jag började lyssna på Ebba Grön, när jag var yngre, började jag rätt snabbt lyssna på Imperiet. Det är viss musik som jag har börjat lyssna på när jag blivit äldre, typ Peace Love & Pitbulls, Nine inch Nails och VNV Nation. Såklart även allt annat med Thåström och Kent, men det kanske ni tog för givet.
När solens isande strålar pyser ut den energi som finns kvar. Då önskar jag att jag vore långt bort. Sedan får fläkten och spellistan ”Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal” (namnet på Thåströms platta från 1999, nästan samma stavning) viska, men ändå skrika mig till sömns.
Jag beställde en fläkt i går, så den är på ingång i takt med covid-ryktena. Det går, förvisso, en hel del rykten om allt. Jag orkar knappt gå in på Facebook hemma, eftersom jag jobbar mycket med vår sociala medier på förlaget. Vissa är bara ute efter sina kära ”klicks”. Man vet aldrig. Fast det mest tragiska är att folk inte kan bete sig gentemot varandra i kommentarsfälten.
I högtalarna sjunger Imperiet med Thåström på sång – kriget med mig själv. Jag lyssnade så mycket på den här låten när jag var tonåring att pappa valde den som ringsignal på just mig – lite gulligt. Då jag var 14 år lyssnade jag nästan enbart på Ebba Grön, Imperiet och Thåström. Även Green Day, Simple Plan, Kent och Sum 41 – ibland. Nu har jag utökat Thåström-musiken med Peace Love & Pitbulls – som är mer åt industri metal-hållet. Sedan lyssnar jag mycket mer på Kent än jag gjorde som yngre.
Mensvärk är jävligt utmattande. Bara så att ni vet det. Jag vet att det varierar från kvinna till kvinna – flöde och smärta. Fast så här upplever jag det. Vad tror ni om att doppa tamponger i röd akrylfärg och kasta överallt som protest? Eller prank? En idé för halloween. Om man ska överdriva.
Vad handlar det om egentligen – avundsjuka? När man inte känner någon eller har något band till någon, som en främling – rent krasst. Pengar, dyra prylar, framgång, bebislycka. Inte vet jag. Till den gräns att man blir bitterfittig av sig, eller dryg – eller kastar ur sig en massa skit. Jag tänker främst på vårt klimat i sociala medier. Om man nu måste vara avundsjuk på något kan man hålla det för sig själv – det är ett alternativt. Eller folk som blir irriterade för att ett land har beviljat gratis mensskydd eller liknande. Då kommer det någon och skriver att män då bör få gratis rakhyvlar. Sedan när blev det en mänsklig rättighet att raka sig? Kvinnor har mens har mens tills klimakteriet tar fart. Vi har inte valt det, utan det är ett nödvändigt ont. Det gör bokstavligen ont.
Efter en dag kantad av en tampong uppkörd och en stressig tur till affären – tänker jag vila hela kvällen. Så det så. Vad ska du göra?
Jag har haft det jobbigt, känslomässigt, under dagen. Mest på grund av trauma-triggers. Fast jag har i alla fall tagit mig igenom dagen, även om det inte har varit helt lätt. Humörsvängningarna har verkligen härjat, för periodvis mådde jag rätt bra. Nu är jag hemma och har inga andra måsten. Intryck är extremt utmattande för mig. Det är inte samma sak att vara hemma. Om jag är hemma skyndar jag alltid för mycket. Måste fly.
Det känns, som vanligt, aningen stressande att det är fredag. Fast lite skönt också. Inte just att det är fredag, men för att jag kan sova längre i morgon. Dessutom har jag saker att göra. Som ni vet, så skapar ”tomma dagar” ofta problem för mig. Vad ska du göra i helgen?
Sedan till #fuckfredagsmys . Det är själva termen jag stör mig på. Den kan kännas lite pressande. Att man måste prestera – ha det bästa, kanske lyxigaste fredagsmyset. Jag känner inte så, men jag tänker mer på andra. Det ska vara tillräckligt bra, helst bättre. Sociala medier har gjort att själva grejen har exploderat. Jag tror att detta blir jobbigt, speciellt för de som inte har råd. Då tänker jag lite på en familj som var med i programmet Lyxfällan. Avsnittet handlade mycket om att de kände sådan press på att visa upp en perfekt fasad och spenderade stora mängder pengar på just ”fredagsmys”. Alla tolkar olika och känner press på olika sätt och gällande olika saker, men jag förstår inte varför det ska vara sådan hets gällande yta/fasad att människor mår dåligt.
Dagen gick egentligen rätt smidigt, tills jag fick en dryg kommentar av en dam på bussen. Jag blir oerhört irriterad på människor som ska lägga sig i andras liv, men egentligen bör de sköta sitt eget. Jag kokade av frustration och min egen tendens att alltid vara skör.
Ibland går livet isär. Jag är lite osäker på vad jag menar med det. Det är väl smått en referens till ”Brev från 10e våningen” av Thåström, som ligger på albumet Skebokvarnsv. 209 från 2005. Albumet fick namnet från adressen han växte upp på. Brukar du säga så? Att livet går isär? Vad menar du då, med det?
Jag tycker att hatet och otrevligheterna på sociala medier har flippat ur totalt. Ingen förtjänar det. Hur kan man skicka en XD-emoji när det handlar om något allvarligt eller när någon gör ett seriöst uttalande. Jag vet att jag tar upp detta ofta. En uppmaning bara: Skärp er, för fan!
Nu ska jag vila. Vad ska du göra nu? Jag ska äta middag om en stund. Sedan såg jag att det har kommit ett nytt avsnitt av ”Tunna blå linjen” på SVT. Det ska jag nog kolla in i kväll.
Hoppas att ni har en bra kväll och tar det lugnt efter ännu en dag! <3
Jag och Carolina har just ätit middag och min kvällsmedicin är intagen. I natt ska jag sova här. Vi har kollat på gamla avsnitt av Trolljägarna, vilket har fått mig att fundera över det här med vikten av att hålla god ton på nätet. Visa respekt, inte diskriminerande andra, bete sig – helt enkelt. Inga glåpord – låt alla se ut som de vill. Gillar du inte det, så låt personen bara vara ifred.
Yolanda och hennes kreativa skrik 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.