Vi har tagit fram en enkät som riktar sig till personer 16-40 år som tilldelades könet kvinna vid födsel med adhd och autism. Du behöver inte ha en diagnos satt av läkare för att svara på enkäten, det är många av oss som väntar på utredning och ni får inte glömmas bort.
Jag blev tillfrågad av Lilia Waléus att dela en namninsamling till förmån för barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättning). Detta är en fråga jag tycker är oerhört viktig, som ni nog vet – vid det här laget. Jag själv har Aspergers syndrom, en diagnos som numera kallas autismspektrumstörning (tillsammans med andra autismrelaterade tillstånd)- som hör till NPF-diagnoserna. En gång i tiden var jag ett av de där barnen. Ett vilset barn med tårar längs kinderna, som försökte förstå sin existens. Sin plats i en utmattande värld.
Dessa barn behöver det stöd de behöver i skolan. I samhället i övrigt. Det är inte lätt att leva i ett samhälle, som inte är anpassad efter människor som fungerar annorlunda.
För att komma till namninsamlingen, klicka här. Den finns även på Facebook på denna länk
Jag börjar nästan ge upp det här med facebook-grupper. Det går knappt att lägga upp något utan att folk blir otrevliga eller är på hugget. Helt enkelt letar fel på det man lägger upp. Det finns väl ett par grupper som jag tycker bra, som jag inte känner mig utstött i. Fast det är bara som jag känner, säger folk. Tyvärr är det så att jag exploderar inombords när jag inte känner mig missförstådd, kritiserad (misslyckad, känslan) eller om någon trycker på rätt punkter.
Det känns som att jag inte hinner skriva några inlägg speciellt ofta. Antingen är det att jag är för trött, ofokuserad, försöker fly från det jag vill skriva eller anser att jag förmedlar en känsla – bättre – genom att skriva poesi eller att skapa konst. Jag saknar lite att skriva långa inlägg, som spårar ur – smått – och skriker den jag är.
Hur som haver – ännu en dag på Dynamo. Vecko-möte och förlagsmöte. Sedan har jag varit hos sjukgymnasten och tränat. Ni vet, för att stärka benen och fotlederna för att inte trampa snett (stuka). Detta på grund av överrörlighet i fotlederna, som jag har skrivit en del om. Vad har du gjort i dag?
Telefonen åker fram. Kameran. Siktar, hittar vinkel. Perspektiv. Jag kanske alltid har kunnat detta med foto. Att ta bra bilder. När jag var yngre (tonåring) fokuserade jag mer på att bilderna skulle innehålla så många personer son möjligt. Så att det verkade som att man hade ett liv. Fast vad spelar det för roll i slutändan? Alltså – vad andra tycker? Jag kanske bryr mig för lite – på ett sätt. Men å andra sidan , så reagerar jag väldigt kraftigt på min omgivning (rent perceptuellt, men också på blickar – som jag tolkar på mitt eget sätt).
Andras behov av att visa upp ett perfekt liv, kropp, träningsschema. Eller – det spelar kanske inte så stor roll vad man har tränat och om man mår bra – bara ens kropp är snygg (enligt andra). Själv är jag rätt ointresserad om vad folk tycker, i alla fall – vad majoriteten tycker. Jag använder inte instagram privat, men när jag scrollar genom Dynamo förlags flöde, så ser jag en del bilder på kontots huvudperson (som verkar vilja ha bekräftelse för sitt utseeende) – även om vi mestadels följer bibliotek/bokförlag /författare/illustratörer/tecknare. Facebook är inte ett undantag, för de flesta vill visa upp en perfekt fasad. Jag tycker att det är trist. Om jag lägger upp en bild på mig sjlv, är det för att jag är nöjd med bilden – inte för att jag vill höra vad ni tycker om den (i första hand). Jag är mer intresserad av att lägga up min bild, om ni gillar den får ni självklart kommentera.
Snart är det dags att försöka sova igen. Jag hoppas att ni sover gott. <3
Nu är det fredag. Jag har precis kommit hem, efter en dag som innehållit lite av mycket – som en hemgjord röra, improviserad. Kanske med bönor, citron, aubergine, tomat. Eventuellt. Det är tråkigt med recept. Hur som helst – jag känner mig helt slut.
För första gången på ett par veckor – sov jag, faktiskt. Då menar jag när jag ska upp tidigare. Jag vaknade till mitt i natten, gick på toaletten och sedan somnade jag snabbt om. Nu lyssnar jag på VNV Nation och tänkte snart återgå till att kolla på Modern Family.
Tidigare i dag rebloggade jag Carolinas inlägg om Suicidpreventiva dagen, som är just i dag. Vi har också uppmärksammat dagen via Dynamo förlag’s facebook– och instagram. För mig, personligen, får den mig att tänka på min otroligt fina vän Elisabeth, som tog livet av sig för ett par år sedan. Jag saknar henne väldigt mycket. Det gör mig ledsen att hon inte fick tillräckligt med hjälp, eller snarare – rätt hjälp. Det gjorde otroligt ont att behöva inse att hon är borta. Jag hoppas att hon har det bättre där hon är nu. <3 Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
”Livet som det kan vara” är en skildring av Marcus, som har autism. Den handlar om att inte vara som alla andra, men att trivas med livet i det stora hela. Vi får möta hans familj och hans klasskamrater. Man får även en inblick i hur det är att leva med en annourlunda perception. Marcus ger oss ett tydligt inifrånperspektiv på att vara barn med autism.
Boken gavs ut 2018 och är skriven av Nina Lövehagen.
Är du intresserad av att köpa boken? Du hittar den via länkarna nedan!
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
Fördomsfri fredag syftade till att informera vad funktionsvariationer och psykisk ohälsa egentligen är – via fakta och bemötande av fördomar. Vi har nu publicerat avsedda teman, så vi tänkte inkludera er. Har du någon fördom, som du möter på grund av din diagnos? Skriv till oss! Tillsammans arbetar vi mot ett fördomsfritt samhälle och nu har just du möjligheten att göra din röst hörd. Vi välkomnar alla förslag!
Kontakt: info@dynamoforlag.se Dela gärna vidare!
(min arbetsplats Dynamo förlag vill gärna bli uppmärksamma om fördomar, som finns i samhället – som vi ännu inte har tagit upp)
Vill du se original-inlägget? Besök oss på facebook och/eller instagram
Jag jobbar från MISA nu och snart bär det av till Dynamo, som ligger runt hörnet. Som ni såg i inlägget tidigare, så vaknade jag tidigt i morse. I vanliga fall hade jag klarat mig på 7,5 timmars sömn, men inte nu. Jag är helt slut, så jag stoppade i mig ett mellanmål förut – i hopp om att få lite mer energi. Fast efter att jag jobbat färdigt på Dynamo kan jag åka direkt hem och vila. Det kan ha och göra med att jag haft covid.
Under förmiddagen har jag fokuserat mycket på Dynamo förlags sociala medier. Följ oss gärna på Facebook eller Instagram! <3
Jag och Carolina har just ätit middag och min kvällsmedicin är intagen. I natt ska jag sova här. Vi har kollat på gamla avsnitt av Trolljägarna, vilket har fått mig att fundera över det här med vikten av att hålla god ton på nätet. Visa respekt, inte diskriminerande andra, bete sig – helt enkelt. Inga glåpord – låt alla se ut som de vill. Gillar du inte det, så låt personen bara vara ifred.
Varje fredag, via förlaget, har vi ”Fördomsfri Fredag” som tema. Vi tar reda på fördomar om funktionsvariationer/nedsättningar och svarar på dem, enligt fakta. På Facebook delar vi fördomarna, fakta-text och bild. På instagram delar vi fördomarna och bilden. Den här veckan skriver vi om Dyskalkyli.
I går såg jag att Carolinas artikel, med ovanstående namn, blev delad av Autism- och Aspergerföreningen i Kalmar län (via deras facebook-sida). Carolina bloggar på Autismens ansikten och skriver personliga och informativa inlägg om autism och psykisk ohälsa. Under namnet Autismens ansikten finns hon även på facebook och instagram. För att komma till föreningen Mind (arbetar för psykisk hälsa), som först publicerade artikeln – klicka här!
De med högst makt i Sverige är politikerna. Gör de sitt jobb? Det känns inte så. I Sverige händer det väldigt mycket negativt just nu, förutom pandemin – ett globalt problem. I Sverige har det fötts mycket frustration, som blir som ett eko. Dunstar. Kokar. För cirka en vecka sedan hade vi en otroligt kaotisk nyårsnatt. Medierna släppte nyhet efter nyhet genom hela nätet om kaos-scenarion.
I går gick Trump-anhängare till attack mot vita huset, då Bidén skulle väljas till president – officiellt. Jag tror att Trump, även andra ledarna, har gjort sådana här beteenden okej. Nu menar jag inte bara USA, utan överallt. Om vi nu går tillbaka till Sverige, så ser vi att någonting har gått väldigt fel. Vissa politiker visar upp dåligt omdöme – på olika sätt – utanför arbetet (och under). De åker till kanarieöarna under pågående pandemi, de handlar under jul-rean och de går till varuhus. Vad sänder det för signaler till folket? Att de som styr landet inte ens kan hålla sig till restriktionerna?
Varför beter folk sig som de gör? Respekterar vi våra politiker? Varför skulle vi? En del människor håller på precis som de vill och bryr sig inte om konsekvenserna. Samhället går utför och politikerna bryr sig knappt. Personligen har jag mest erfarenhet av Försäkringskassan. De senaste åren har sjukförsäkringen slutat vara en försäkring. Människor ansöker knappt dit, för att de vet att de förmodligen inte får någon ersättning. Framför allt behöver alla respektera varandra.
Jag tror att vi behöver lita på de som styr vårt land. Det gör de flesta inte. Sociala medier har också påverkat – och fake news. Man kan inte längre lita på vad man läser på nätet. Nu för tiden är det enkelt att sprida fejkad information om någon. Vi måste få politiker som vi kan lita på.
Bokförlaget jag har praktik på heter Dynamo, som vissa av er vet. Ni får gärna stötta oss genom att gilla/följa oss på sociala medier! Vi fokuserar på neuropsykiatriska diagnoser, informera om psykisk ohälsa och att stoppa fördomarna mot oss som lever med dessa. Länkar nedan:
Det har varit en dålig dag. Dålig sömn. Jag har känt mig nere, haft ångest, varit förstoppad och haft ont i magen. Ja, samt att jag har känt mig utanför vart jag än varit. Fast dagen är inte slut än. En vän kommer hit sedan, så jag har varit och handlat lite. Jag känner mig fortfarande lite hängig, men hoppas att det känns bättre sedan.
Tankarna har dragit mycket åt det negativa hållet i dag tyvärr. Jag hoppas att ni har haft en bättre dag än mig. Eller?
En sak som jag har tänkt på lite är hur olika sociala medier passar olika personer bättre. Jag föredrar att blogga, eftersom jag älskar att skriva. För mig ligger inte fokus på bilderna, vilket passar mig – jag är egentligen ingen bra fotograf. Jag kanske inte är usel, men inte heller så bra. Det har lite med balansen att göra, för jag kan knappt håller kameran still. Därför är Instagram inte min grej, för det innebär kort text och alltid en bild. Det räcker med att jag sköter jobbets då och då. Facebook har jag mest för jobbets skull och kontakt med personer vars nummer man inte har. Grupper också, förstås. Vilka sociala medier föredrar ni?
I dag känner jag mig så trött, även om jag faktiskt sov helt ok i natt. En extra kopp kaffe på det, så löser det sig. Eller så.
Tomheten och ilskan äter upp mig. Det finns en del detaljer som stör mig. Ja, eller detaljer vet jag inte. Dock känns det som småsaker i vissa sammanhang, med tanke på vissa större problem.
Hur mår du i dag?
Snart är det städning, vilket jag inte alls är taggad på. Som vanligt då, men tyvärr måste det göra. Nu hoppas jag bara att jag inte hinner bli på dåligt humör eller får några andra humörsvängningar åt något håll innan dess. Det gick som det gick förra torsdagen, men det försökte jag tysta ner lite här på bloggen. Jag tror att jag kan ha nämnt att jag fick ett utbrott efter att ha skrivit om misshandeln. Kastade saker, slet ut hår, grät. Så kan det bli om man inte pratar om saker, tyvärr. För mig i alla fall. Det är som att slita upp något ur själen, eller psyket. Jag blev ledsen att jag inte fick nästan några reaktioner… På Facebook – för där har jag de som jag känt eller har känt.
Ni som hänger en del på sociala medier har säkert lagt märke till att folk lägger upp bilder på sin tallrik när de ska äta. Jag tycker att storlekarna på folks portioner inte alltid är realistiska. Det är synd att de känner att de inte kan lägga upp en riktig portion eller de måste redigera bilden. Jag måste nästan dra parallellen när det kommer till alla dessa ”gymbilder”. Det verkar finnas de som går in på gymmet, fotar sin kropp i spegeln med ett redskap och går ut – redigerar sedan bilden. Större muskler, fastare rumpa och smalare midja. Vad sänder detta ut för budskap till befolkningen och inte minst till de som växer upp med dessa ideal?
Vi lever i ett ätstört samhälle. Ät en riktig portion och var stolt över det! Jag har knappt ett arsle och kan leva med det. Det skulle aldrig falla mig in att redigera mina bilder på det sättet. Jag är för ärlig för det. Tidigare har jag levt med en ätstörning. Man kan bli frisk fysiskt, men psykiskt är det svårare. Dessa tankar äter inte upp mig längre, men absolut – de finns där. Man kan inte anpassa innehållet på sin blogg/instagram/Youtube till alla. Då går man, mer eller mindre, under. Fast – Varför ska man ljuga om hur man ser ut och vad man äter?
Jag förstår inte riktigt varför människor är så beroende av att passa in i mallen för vad som är perfekt. Det gör mig både irriterad, ledsen och allmänt förbannad. Redan för 10 år sedan såg jag reklam för hur man beställer hem gratis bantningspiller. På Facebook – inför barn och unga. Inför alla. Ärligt talat – skärpning! Allt handlar inte om pengar, om nu någon tror det. Hur kan man vilja förstöra samhället på det här sättet? Varför vill man förvränga sitt ansikte med olika appar/filter? Jag undrar vad det är för fel på naturliga bilder. Det får väl an att redigera en bild på sig själv svartvit, men det jag har skrivit ovan bidrar till ett negativt kroppsideal. Egentligen bör det inte finnas något ideal över huvud taget, men det är en komplicerad fråga. Jag menar – det bör inte påverka oss så mycket.
Det är klart att jag blir påverkad som någon säger något nedsättande om min kropp. För mig är det en helt annan sak om någon säger att mitt smink eller mina kläder är fula, för jag bryr mig helt enkelt inte om någon tycker om just det. Kroppen har alltid varit ett känsligt ämne – för alla. Jag tycker bara att utseendefixeringen har gått för långt.
Jag har svårt att förstå hur en person tänker när de trycker ner en person på nätet, genom hat och liknande. Hur är man funtad då?
Folk verkar tyvärr tro att bara för att de sitter framför en skärm kan de skriva vad som helst. Utan konsekvenser. Inget förnuft. Ingen förståelse för den andra personen. Inte ens ta reda på mer om den personen som uttalar sig som man tycker förtjänar detta. De som drabbas av det här kan bli otrygga på stan eller i sitt eget hem. Vem förtjänar det?
Det här problemet var inte lika utbrett för några år sedan. Visst, jag blev nättrakasserad av personer i min skola när jag gick i högstadiet – fast det var inte samma typ av språkbruk då som nu. Kollar man på Facebook så beter sig folk riktigt illa mot varandra, vissa kommentarsfält. I dagens läge vågar många inte skriva vad de tycker, för de är rädda för att drabbas av näthat.
Yolanda and her creative scream 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.