Jag blev tillfrågad av Lilia Waléus att dela en namninsamling till förmån för barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättning). Detta är en fråga jag tycker är oerhört viktig, som ni nog vet – vid det här laget. Jag själv har Aspergers syndrom, en diagnos som numera kallas autismspektrumstörning (tillsammans med andra autismrelaterade tillstånd)- som hör till NPF-diagnoserna. En gång i tiden var jag ett av de där barnen. Ett vilset barn med tårar längs kinderna, som försökte förstå sin existens. Sin plats i en utmattande värld.
Dessa barn behöver det stöd de behöver i skolan. I samhället i övrigt. Det är inte lätt att leva i ett samhälle, som inte är anpassad efter människor som fungerar annorlunda.
För att komma till namninsamlingen, klicka här. Den finns även på Facebook på denna länk
Jag börjar nästan ge upp det här med facebook-grupper. Det går knappt att lägga upp något utan att folk blir otrevliga eller är på hugget. Helt enkelt letar fel på det man lägger upp. Det finns väl ett par grupper som jag tycker bra, som jag inte känner mig utstött i. Fast det är bara som jag känner, säger folk. Tyvärr är det så att jag exploderar inombords när jag inte känner mig missförstådd, kritiserad (misslyckad, känslan) eller om någon trycker på rätt punkter.
Det känns som att jag inte hinner skriva några inlägg speciellt ofta. Antingen är det att jag är för trött, ofokuserad, försöker fly från det jag vill skriva eller anser att jag förmedlar en känsla – bättre – genom att skriva poesi eller att skapa konst. Jag saknar lite att skriva långa inlägg, som spårar ur – smått – och skriker den jag är.
Hur som haver – ännu en dag på Dynamo. Vecko-möte och förlagsmöte. Sedan har jag varit hos sjukgymnasten och tränat. Ni vet, för att stärka benen och fotlederna för att inte trampa snett (stuka). Detta på grund av överrörlighet i fotlederna, som jag har skrivit en del om. Vad har du gjort i dag?
Telefonen åker fram. Kameran. Siktar, hittar vinkel. Perspektiv. Jag kanske alltid har kunnat detta med foto. Att ta bra bilder. När jag var yngre (tonåring) fokuserade jag mer på att bilderna skulle innehålla så många personer son möjligt. Så att det verkade som att man hade ett liv. Fast vad spelar det för roll i slutändan? Alltså – vad andra tycker? Jag kanske bryr mig för lite – på ett sätt. Men å andra sidan , så reagerar jag väldigt kraftigt på min omgivning (rent perceptuellt, men också på blickar – som jag tolkar på mitt eget sätt).
Andras behov av att visa upp ett perfekt liv, kropp, träningsschema. Eller – det spelar kanske inte så stor roll vad man har tränat och om man mår bra – bara ens kropp är snygg (enligt andra). Själv är jag rätt ointresserad om vad folk tycker, i alla fall – vad majoriteten tycker. Jag använder inte instagram privat, men när jag scrollar genom Dynamo förlags flöde, så ser jag en del bilder på kontots huvudperson (som verkar vilja ha bekräftelse för sitt utseeende) – även om vi mestadels följer bibliotek/bokförlag /författare/illustratörer/tecknare. Facebook är inte ett undantag, för de flesta vill visa upp en perfekt fasad. Jag tycker att det är trist. Om jag lägger upp en bild på mig sjlv, är det för att jag är nöjd med bilden – inte för att jag vill höra vad ni tycker om den (i första hand). Jag är mer intresserad av att lägga up min bild, om ni gillar den får ni självklart kommentera.
Snart är det dags att försöka sova igen. Jag hoppas att ni sover gott. <3
Nu är det fredag. Jag har precis kommit hem, efter en dag som innehållit lite av mycket – som en hemgjord röra, improviserad. Kanske med bönor, citron, aubergine, tomat. Eventuellt. Det är tråkigt med recept. Hur som helst – jag känner mig helt slut.
För första gången på ett par veckor – sov jag, faktiskt. Då menar jag när jag ska upp tidigare. Jag vaknade till mitt i natten, gick på toaletten och sedan somnade jag snabbt om. Nu lyssnar jag på VNV Nation och tänkte snart återgå till att kolla på Modern Family.
Tidigare i dag rebloggade jag Carolinas inlägg om Suicidpreventiva dagen, som är just i dag. Vi har också uppmärksammat dagen via Dynamo förlag’s facebook– och instagram. För mig, personligen, får den mig att tänka på min otroligt fina vän Elisabeth, som tog livet av sig för ett par år sedan. Jag saknar henne väldigt mycket. Det gör mig ledsen att hon inte fick tillräckligt med hjälp, eller snarare – rätt hjälp. Det gjorde otroligt ont att behöva inse att hon är borta. Jag hoppas att hon har det bättre där hon är nu. <3 Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
”Livet som det kan vara” är en skildring av Marcus, som har autism. Den handlar om att inte vara som alla andra, men att trivas med livet i det stora hela. Vi får möta hans familj och hans klasskamrater. Man får även en inblick i hur det är att leva med en annourlunda perception. Marcus ger oss ett tydligt inifrånperspektiv på att vara barn med autism.
Boken gavs ut 2018 och är skriven av Nina Lövehagen.
Är du intresserad av att köpa boken? Du hittar den via länkarna nedan!
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
Fördomsfri fredag syftade till att informera vad funktionsvariationer och psykisk ohälsa egentligen är – via fakta och bemötande av fördomar. Vi har nu publicerat avsedda teman, så vi tänkte inkludera er. Har du någon fördom, som du möter på grund av din diagnos? Skriv till oss! Tillsammans arbetar vi mot ett fördomsfritt samhälle och nu har just du möjligheten att göra din röst hörd. Vi välkomnar alla förslag!
Kontakt: info@dynamoforlag.se Dela gärna vidare!
(min arbetsplats Dynamo förlag vill gärna bli uppmärksamma om fördomar, som finns i samhället – som vi ännu inte har tagit upp)
Vill du se original-inlägget? Besök oss på facebook och/eller instagram
Jag jobbar från MISA nu och snart bär det av till Dynamo, som ligger runt hörnet. Som ni såg i inlägget tidigare, så vaknade jag tidigt i morse. I vanliga fall hade jag klarat mig på 7,5 timmars sömn, men inte nu. Jag är helt slut, så jag stoppade i mig ett mellanmål förut – i hopp om att få lite mer energi. Fast efter att jag jobbat färdigt på Dynamo kan jag åka direkt hem och vila. Det kan ha och göra med att jag haft covid.
Under förmiddagen har jag fokuserat mycket på Dynamo förlags sociala medier. Följ oss gärna på Facebook eller Instagram! <3
Yolanda och hennes kreativa skrik 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.