Skåror i rastlösa, nedtrampade löv
celsius åker nerför ledsna träd
orange regndroppar ekar längs
en för tunn halsduk, mot
distraherade termosmuggar

mörka moln refekteras
i gulnande vattenpölar
en gnutta frost mot
metalliskt avfall
under ytan, ropar

Röda, viskande löv
som gjort avvaktar
i lekparker fyllda av känslor
starka, som speglas
i berörd koda, stilla väntande

Tända ljus glittrar runt hörnet
Gatulyktor utstrålar falsk säkerhet
Våra telefoner skriker ensamhet
just när emotionerna speglar
morgonens dagg.

Färgstarka noter, med spår av kol
tysta lampors frustration
fönstret på glänt, mot en sned vy
spetsiga attityder hörs från gatans vila
precis som en instrumental klang
slår om till en hårdare ton, stilrent
där röster skär genom vibrationer
där nyanser är mer än valörer
fast hoppet finns där

Där gnistrande proportioner
mot perspektiv, som ekar i minnet

Violetta viskningar, genomskinliga
Tomma fotspår genom en gnistrande stad
Oroliga moln stirrar mot metalliska
Resonansen från bortglömda barer

Gråskalan ger höghusen perspektiv
asfalten formar vår vardag
Molekylerna står, blankt – ser på
spillror av kritor, stelnar
leran skriker mot rött

När känslornas kvalité fryser till is.

solblekta tänder mot porslin

brunt, ånga, förbryllelse

block, blinkande sträckor, stadspuls

fotsteg, stämplad asfalt

nylagd, ett djup, röd

Geometriskt formade tankar, brusande

flykten skriker, blommar med minus

stannar, betraktar, letar