Snurrisnurr.

Jag gnistrar längs med hopp, Eller?

Ibland är saker och ting lite snurriga. När man vet varken ut eller in. Om inte, särskilt mycket.

Fast…

Andra människor beter sig sig oberäkeligt, men det får man väl lära sig att leva med. Typiskt Apergers syndrom och lite av kärnan i det.

Väl mött

Arkitektur i Barnängen.

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Liksom, en liten bit oro.

Etiketter

, ,

… Och jag fortsätter gå runt i cirklar. Lite grann ör är det så, men ändå är det så lite som går runt i cirklar, I alla flal på det personliga planet. Det händer saker jämt, egenltigen. På cellnivå, hormonellt och rent praktiskt.

–

Senare:

Känslor surrar i ekots korridorer.

Hm

Kan det vara

en rad till?

Lindra dem

–