Vardagen fortsätter att snurra på. Cirkelvis, men små hack i.
Jag kom hem för ett tag sedan, efter att ha varit på jobbet och sedan hos sjukgymnasten för den vanliga träningen. I morgon blir det mycket att göra. Förutom jobbet, så har jag ett möte med efter arbetstid innan jag måste skynda mig till ett annat möte på andra sidan stan.
Mötet jag ska på sist är ett gynekologbesök. Jag funderar på om man kan stoppa in något i kroppen, så att mensvärken inte blir så smärtsam. Något hormonaktigt, som inte påverkar min medicinering.
Det här med mens när man har Asperger/AST är något jag är engagerad i. Jag var med i en artikel, som är utgiven det senaste året – läs den här . Som sagt – det är inte jag som har skrivit den. Jag är inget vidare fan av rubriken. Förresten – jag skrev denna , via projektet jag jobbar för (Lyssna på Oss) på samma tema.
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har snurrat runt här angående fördomar. Kanske främst om Aspergers syndrom (då menar jag det som i dag heter autismspektrumtillstånd, AST) och bipolär sjukdom. Det är de diagnoser som jag huvudsakligen står på i dagsläget.
Då jag har haft Aspergers syndrom på pappret sedan jag var runt 7 år, så uppfattar jag mest konstiga blickar avseende mitt beteende och motorik. Vad folk egentligen tänker vet jag inte.
Om ni har frågor kring AST/ASD kan ni gärna ställa dem till mig, så ska jag svara så gott jag kan. / If you have questions according to AST/ASD- it’s ok to ask them and I’ll answer.
Det känns som att jag inte hinner skriva några inlägg speciellt ofta. Antingen är det att jag är för trött, ofokuserad, försöker fly från det jag vill skriva eller anser att jag förmedlar en känsla – bättre – genom att skriva poesi eller att skapa konst. Jag saknar lite att skriva långa inlägg, som spårar ur – smått – och skriker den jag är.
Hur som haver – ännu en dag på Dynamo. Vecko-möte och förlagsmöte. Sedan har jag varit hos sjukgymnasten och tränat. Ni vet, för att stärka benen och fotlederna för att inte trampa snett (stuka). Detta på grund av överrörlighet i fotlederna, som jag har skrivit en del om. Vad har du gjort i dag?
Telefonen åker fram. Kameran. Siktar, hittar vinkel. Perspektiv. Jag kanske alltid har kunnat detta med foto. Att ta bra bilder. När jag var yngre (tonåring) fokuserade jag mer på att bilderna skulle innehålla så många personer son möjligt. Så att det verkade som att man hade ett liv. Fast vad spelar det för roll i slutändan? Alltså – vad andra tycker? Jag kanske bryr mig för lite – på ett sätt. Men å andra sidan , så reagerar jag väldigt kraftigt på min omgivning (rent perceptuellt, men också på blickar – som jag tolkar på mitt eget sätt).
Andras behov av att visa upp ett perfekt liv, kropp, träningsschema. Eller – det spelar kanske inte så stor roll vad man har tränat och om man mår bra – bara ens kropp är snygg (enligt andra). Själv är jag rätt ointresserad om vad folk tycker, i alla fall – vad majoriteten tycker. Jag använder inte instagram privat, men när jag scrollar genom Dynamo förlags flöde, så ser jag en del bilder på kontots huvudperson (som verkar vilja ha bekräftelse för sitt utseeende) – även om vi mestadels följer bibliotek/bokförlag /författare/illustratörer/tecknare. Facebook är inte ett undantag, för de flesta vill visa upp en perfekt fasad. Jag tycker att det är trist. Om jag lägger upp en bild på mig sjlv, är det för att jag är nöjd med bilden – inte för att jag vill höra vad ni tycker om den (i första hand). Jag är mer intresserad av att lägga up min bild, om ni gillar den får ni självklart kommentera.
Snart är det dags att försöka sova igen. Jag hoppas att ni sover gott. <3
Jorden snurrar på – uppenbarligen. Spotify-listan likaså. Man kan känna sig rätt ensam, när allt runt om kring – skriker i ett tunnelseende – och så står man där. Funderar. Orolig. Det är väl varför man måste vara någorlunda trygg i sig själv.
Jag visar inte alltid visar när inte känner att allt är bra. När det väl blir så och tårarna börjar rinna på tunnelbanan, exempelvis. En del blir väl extra ledsna om ingen kommer fram och frågar hur man mår. För min del är det bara en till jobbig, social situation – att hantera. Jag vill inte ens bli ”tröstad” av någon jag inte känner. Hur ska jag bli lugnare om jag måste läsa av en ”ny” människa samtidigt?Det här är bara så jag är. Hur skulle du känna? Om någon inte vill bli tröstad får man acceptera det, men jag vill ändå poängtera att det är fint att gå fram och fråga hur någon mår.
Det, i förra stycket, hände inte i dag, men jag kom ändå att tänka på det nu. Just i dag vet jag inte riktigt hur jag har mått – något som liknar varken eller. Jag är ganska trött i kroppen. Det känns skönt att vila. Under kvällen tänkte jag bara ta det lugnt. Så lugnt som det går, för jag är rätt rastlös av mig. Det är svårt att bara sitta och kolla på TV. Jag bunkrar upp med loka crush, nagellack, halstabletter, läppbalsam, vape, telefon och kanske någon räkning – som måste betalas Typ – att ha alla ”måste-saker” på samma ställe, så att man inte måste gå upp från soffan/fåtöljen/sängen.
I dag startade vi (Dynamo förlag) en slags uppdatering av ”Fördomsfri Fredag” som heter ”Fördomsfri Fredag på djupet”. Den första artikeln har vi har skrivit om handlar om huruvida autism har ökat i samhället – eller inte. Jag skriver att vi har skrivit den, efter som vi delar den – från början – som förlaget – via Facebook och instagram. Här på bloggen skriver jag att det är jag som har skrivit den, för så är det – internt. Jag ska kunna dela mina texter på min plattform, men som ni ser ovan så är bilden inte gjord av mig. Det är den vi använder när vi delar via sociala medier.
Här är texten: (länk till artikeln för diskussion hittar du här)
Efter att ha läst om denna forskning, som bevisar att autism inte har ökat, ger det i allmänhet stora hål i fördomen att det skulle vara så. Inte heller finns det någon tydlig gräns vad som är drag av autism. Hur sprider vi den här informationen bäst till allmänheten?
Dynamo förlag verkar för, bland annat, att informera om diagnoser och dess fördomar. Vi som arbetar här har alla NPF-diagnoser. Vi uppskattar den här typen av forskning, för att den hjälper till att bryta fördomar kring ämnet – i det här fallet autism, men även ADHD och andra NPF-diagnoser. Diagnoserna må ha ökat, men inte symtombilden. Man har förstått att alla inte visar upp symtomen på samma sätt.
Omgivningens krav är ofta skyhöga, vilket gör det väldigt svårt för unga med autism att känna att de duger – precis som de är. I många bloggar som är skrivna av föräldrar med barn som har autism, eller andra NPF-diagnoser, att omgivningen – exempelvis andra föräldrar – har åsikter om deras uppfostringsmetoder. Om barnet är annorlunda, så blir det ofta att föräldrarna får anpassa sig efter barnets behov. Vi, som förlag och bärare av dessa diagnoser, tänker att man inte ska döma ut annorlundaskap i sig – få inte dessa barn att känna sig misslyckade från början, för det får enorma utslag i framtiden.
”Jag tycker att många neurotypiker låter sitt dömande styra hur de ser på personer med autism – som individer. Ofta gäller med inte bara autism, utan även andra (neuropsykiatriska diagnoser” – Yolanda, kvinna med autismdiagnos
Det har varit mycket upp och ner under dagen, samtidigt som jag var trött sedan i går. Jag vill nästan ta bort första meningen, för den känns så tråkig. Men nej, det får stå kvar eller tutta eld på sig själv. Fast å andra sidan – det har varit så. Jag har känt mig väldigt ensam, ledsen, trött, pigg, frustrerad… I takt med tankarna. Inre tårar kontra driv.
I min värld går allt så fort – tankar, idéer, tempo, motorik. Jag snubblar över mig själv bokstavligen. Överrörligheten gör det inte bättre. Allt ska gå snabbt, annars får jag panik. Jag blir stressad när folk går långsamt på gatan och köa i affären är hemskt. Ibland nyper jag mig i armen, för att inte fly. Gå därifrån, säga något otrevligt till någon eller få panikångest. Det har ofta hänt att jag har släppt varorna jag ska ha och gått hem, för att jag inte riktigt kan vänta. Därför gynnar det – verkligen – mig att beställa hem mat från affären. Det blir för stor press annars. Fast då gäller det att inte glömma något, annars får man gå till affären ändå – även om det bara blir någon vara. Det fick jag göra i dag…
Tredje natten med otillräcklig sömn. Jag måste få sova ordentligt i natt, annars kommer jag kanske bli helt förstörd.
Värmen börjar komma mer och mer till Stockholm. Jag måste ha det svalare i mig lägenhet, så fort som möjligt – egentligen. Som ni vet är jag väldigt känslig mot ljus och värme, rent perceptuellt. Jag är helt okej med att det är varmt ute, bara det är svalt när jag kommer hem och när jag ska sova. Är det någon som har tips på vad jag ska köpa för typ av fläkt, AC? Vad är mest effektivt? Jag bor i en lägenhet, som är en stor 1:a. Det blev nästan 30 grader här inne förra sommaren.
Som situationen ser ut med sömnen – är jag lättad över att jag är ledig i morgon och kan sova ut. Jag brukar annars vara skeptisk till ledighet i allmänhet, men om det handlar om en helg eller någon dag är det ok. Jag blir alltid extra stressad när jag måste upp en viss tid, för jag har alltid varit livrädd för att försova mig. Även om det i princip aldrig händer, så är jag väldigt stressad över det. En gång för några år sedan sov jag över hos en vän och hade en tid hos min DBT-terapeut kl 11 dagen efter. Trots att jag bett min vän att väcka mig i tid plus att jag hade minst två andra personer som skulle ringa mig – försov jag mig. Jag sprang i högklackat till bussen och ramlade. Fortsatte springa och klev på bussen. Folk tittade på bussen och jag upptäckte att, då jag ramlat, började jag blöda och det hade runnit längs med benet. Jag var en halvtimme försenad till mötet och efteråt blev jag beordrad av terapeuten att gå till lättakuten, för att lägga om mitt sår. Så blir jag av förändringaroch stress. Allt slutar fungera – kortslutning i hjärnan.
Jag är så trött att jag knappt vet ut eller in eller… Fan! Inte vet jag.
Okej. Dålig sömn i två nätter. Den här natten känner jag nästan en press att jag måste sova. Jag menar mer att det här verkligen är en trigger för min bipolära sjukdom. Alla behöver sova, men jag blir psykiskt sjuk av att inte få sova. Dessutom blir mina sårbarheter, på grund av min Asperger-diagnos, tydligare. Hur påverkas du av sömnbrist?
Det är kväll nu – snart dags för att sova. Jag blev smått grillad när jag satt med familjen på en balkong i flera timmar. Smorde in mig nyss med aloe vera gel. Min poäng med det är att jag hoppas att det inte kliar så att det stör mitt insomnande. Tur att jag plockade på mig den där tuben på apoteket när jag var där senast. Ta det lugnt i solen, hör ni – annars kanske solen kommer och jagar er med en smörgåsgrill. Man vet ju aldrig, tänker jag.
Dagen har präglats av mensvärk, trötthet och periodvis risigt humör. Fast nu är jag hemma, så det finns ingen som tar skada – på samma sätt.
Fast det här med mens är visserligen bara att stå ut med. Man kan förstås stoppa in diverse p-piller, p-spruta och så vidare. Jag är dock rädd för att det skulle påverka min bipolära sjukdom och medicinering negativt. Det vore dock skönt att slippa besvärliga saker som har med menstruationen att göra. Jag har inte så bra kolla på detta, så jag tänkte bara nämna det. Har du erfarenhet av symtomlindring vid mens via preventivmedel? Kommentera!
Resten av dagen ska jag vila skiten ur. Sedan har jag en positiv nyhet… också. (:
JAG FICK BEVILJAD SJUKERSÄTTNING av Försäkringskassan! Då jag inte vet så mycket om det, eftersom jag inte haft det förut, kommer jag troligtvis skriva mer om det senare.
Det blev en alternativ version en innergård, som mer liknar något övergivet hus.
Nåväl. Den här dagen har hittills varit helt okej. Inga större driftstörningar, känner jag. Förutom viss trötthet. Jag funderar på att se dokumentärerna ”De utvalda barnen”. Det är en dokumentär.-serie i tre dela, som utspelar sig på en waldorfskola. Jag är lite orolig, om jag ska vara ärlig. Att jobbiga minnen ska väckas, för jag har också gått på en waldorfskola. Först ”lekskola”/dagis, sedan årskurs 1-6. Det var ingen positiv upplevelse. Ärren från den tider käkar upp mitt självförtroende. Där kände jag mig väldigt misslyckad. Bara i vägen. Skulle jag utsättas för kränkningar/trakasserier varje dag, av min lärare, bara för att jag hade en diagnos?
Som jag berättade om i mitt tidigare inlägg – om mitt tempo i det jag gör – verkar andra ta illa upp av det. Det sista kanske jag inte sa förut, men det är inte så konstigt om andra upplever mig som stressad – för det är jag, ofta. När jag väl tänker efter – jag var inte så hastig innan jag insjuknade för första gången i bipolär sjukdom.
Det värsta är egentligen att jag stressar upp andra, verkar det som. Jag kan verkligen inte rå över detta. Det känns hela tiden som att jag fly från någonting, många saker. Jag måste öka tempot.
Om det är någon som läser detta, som kan relatera till detta, så skriv gärna din upplevelse i kommentarsfältet.
Tempot är ett problem för mig. Eller för andra. Det beror på hur man ser det – perspektivmässigt. Jag känner mig irriterad nu. Att förstå andra människor är inte riktigt min grej, men när jag väl gör det är empatin ett faktum.
När jag producerar (tex. kreativa påhitt, arbetsuppgifter) går allt så fort. Jag snubblar över mig själv, lågger krokben för mig själv – både fysiskt och psykiskt. Ibland blir jag stressad över hur jag är…
Det var, ärligt talat, skönt att få sova ut – efter gårdagen. Ibland känns det som att jag ska få panikångest av munskydd, handling, städning, hit och jävla dit. Alla krav. Vardagen…
När jag skriver om krav. Vad tänker ni på då? I och med min diagnos (en av dem) – Aspergers syndrom – gör att vardagen… Med alla sina intryck, krav, stress. Det kan kännas för mycket, i många fall. Att jag har dålig motorik, eller … Inte som förväntat, gör att allt kan kännas lite för utmattande. Jag vet inte ens om min trötthet är rimlig. Nivån av den när jag kommer hem.
Jag beställde hem mat via nätet på hemleverans i eftermiddags. När lastbilen kom till min uppgång och lastades ut började en man prata med mig. Det var svårt att fokusera på vad han sa, eftersom jag försökte koncentrera mig på att inte göra ”fel” när jag lyfte ner matkassarna. Sedan stod han och tryckte upp hissen och jag frågade om jag kunde åka med honom. Han fortsatte dock att prata, men jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag brukar inte ha något problem med att prata – bara jag förstår vad andra menar med det de frågar och så vidare. Vad jag menar är att jag blev väldigt stressad av den här situationen. Det är inte så att jag skäms över detta efteråt, men det känns väldigt stressande i stunden.
Situationer, som den jag beskrev i stycket ovan, är relativt vanliga för mig. Jag har lärt mig att inte skämmas över att det blir så och har aldrig brytt mig om att andra tycker att jag är speciell. Fast när jag får sammanbrott eller vad man ska kalla det, så kan det komma tillbaka igen. Jag kanske inte bryr mig så mycket precis efter att något liknande har hänt, men när jag känner mig otroligt nere eller att det infinner sig flera ”situationer” på en dag. Vissa dagar är katastrof. Fast jag har accepterat att jag är annorlunda och att det kommer att se ut så här. Det är enklare att leva då. Nej, det är verkligen inte synd om mig. Jag vill inte heller att någon ska se det så. Jag vill bara att, ni som läser det här, ska förstå hur min verklighet ser ut.
Jag känner mig väldigt ”snubblig” – dagen till ära. (?) Flera objekt har blivit offer för detta,. Inte för att de tär ovanligt när det gäller mig. När jag var hos sjukgymnasten snubblade jag över en motionscykel, vilket gjorde att folk runtomkring frågade om det gick bra. För att summera detta, så snubblar jag runt mycket i livet. Gör illa mig ofta, oavsiktligt, – fast jag bryr mig inte så ofta. Det är bara andra som blir lite förskräckta, men de jag känner har vant sig.
Det känns ofta som att jag ska gå rakt in i något, eller snubbla in i det. Ibland blir människor arga på mig på grund av det, sådana jag inte känner. Då får jag använda min knasiga egenskap – att inte notera människor runt om kring mig. I det här fallet kan det vara nästan positivt, men det finns självfallet problem med den.
Tyvärr blir jag väldigt provocerad när andra försöker tillrättavisa mig, när jag inte rör mig ”moriskt korrekt”. Jag förstår att andra inte behöver tänka så mycket på det här, eller jag tror det. Fast när jag är stressad eller trött fungerar det mycket sämre. Detta är ett problem, som jag fick på köpet, när jag föddes med aspergers syndrom. Jag har levt med motoriska problem hela livet. Överrörligheten i fotlederna och knälederna gör det lite jobbigare. Som tur är jag jag accepterat det, men det betyder inte att det inte är jobbigt att leva med det.
Nu tycker jag att vi alla ska ta ett ögonblick inse att vi ska vara tacksamma över att vi har en hyfsat (eller bättre) fungerande kropp!<3
Den här dagen har varit uttröttande, förvirrande, smått ledsam. Jag kanske är dramatisk, men det är så det känns. Jag känner mig bara aningen psykiskt utmattad. Tillfälligt, antar jag.
Jag har försökt att ta det lugnt, från att jag kom hem. Det har jag gjort, men jag känner mig fortfarande nere.
Om ett tag ska jag sova. Huvudet mot vilan, hjärnan mot kudden. Hoppet om att få sova i fred.
Den här dagen, varje år sedan 2007, ska vi uppmärksamma autism. Slå fördomar itu. Påminna allmänheten om att alla med autism(spektrum) är olika. För att se kortfilmen ”autism har många ansikten” , som autism & Aspergerförbundet länkar till – klicka här eller se nedan!
När jag skulle göra mig i ordning för att sova i går kväll, så hittade jag det där förbannade blodet – som bekant, det är ingen nyhet. Det innebär några dagar av intensiv mensvärk. Så är det tydligen att vara kvinna. (?) Medan de som har det motsatta könet tycker att det inte är någon stor sak och att de förstår hur det känns. Observera att detta är en generalisering. Den uppfattningen jag har fått.
I början av dagen kände jag mig väldigt orkeslös, men det vände en stund. Sedan kom någon slags meltdown – en term som många med autismspektrum-diagnos använder. Det betyder ungefär att man blir totalt överväldigad av sinnesintryck. Att vara tvungen att handla mat när man redan är helt slut är en dålig idé, helt enkelt. Jag blev otroligt stressad när jag känner en stor press att packa ihop mina varor. Dessutom gick två förpackningar sönder, så jag fick be om att få en lite plastpåse att lägga denna i. Det var trångt i kassan och jag kunde knappt knyta ihop vissa påsar, för jag blev så stressad. Allt kändes suddigt ett tag. Jag känner mig överväldigad av tanken och stressen över att någon kanske säger att jag står i vägen – eller att jag ska skynda mig.
Jag är förvånad att jag ändå hållit ihop, hyfsat, under dagen. Att jag inte har skrikit på någon eller ramlat ihop. Nu hoppas jag på sömn i natt – tillräcklig sådan. Det tog mig två timmar att somna i går. Plus att 6 timmar inte är tillräckligt för mig.
En artikel, med hänvisning till en rapport, har man försökt göra klarhet i varför personer med AST inte får det stöd de behöver. Klicka här för att läsa den!
En sak börjar jag bli väldigt trött på. Hur kan man döma någon innan man lärt känna denne? Om man får ett mindre positivt intryck på grund av kroppsspråk är det helt obegripligt för mig. Då jag har en diagnos som gör att jag lyssnar på vad någon säger och inte går så mycket på kroppsspråket gör det helt obegripligt för mig hur man kan få ut så mycket information av kroppsspråket. Synd att vissa dömer efter det. Jag gillar inte ögonkontakt, vilket folk kanske tolkar som ointresse eller likande. Jag blir trött på andra förstår saker som jag inte greppar – i det sociala samspelet – och hur de ska utnyttja att jag inte förstår.
Jag vet inte riktigt hur jag kom in på ovanstående. Det var inte riktigt där jag hade tankarna nyss. Just nu dricker jag varmt vatten med citron och agave sirap. Det är galet gott. Lite otippat gott. Har du någon varm dryck du gillar förutom te, kaffe, varm choklad?
Yolanda and her creative scream 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.