Som jag berättade om i mitt tidigare inlägg – om mitt tempo i det jag gör – verkar andra ta illa upp av det. Det sista kanske jag inte sa förut, men det är inte så konstigt om andra upplever mig som stressad – för det är jag, ofta. När jag väl tänker efter – jag var inte så hastig innan jag insjuknade för första gången i bipolär sjukdom.

Det värsta är egentligen att jag stressar upp andra, verkar det som. Jag kan verkligen inte rå över detta. Det känns hela tiden som att jag fly från någonting, många saker. Jag måste öka tempot.

Om det är någon som läser detta, som kan relatera till detta, så skriv gärna din upplevelse i kommentarsfältet.