03 onsdag Aug 2022
Etiketter
Apodos, Blodprov, Humörsvängningar, Litium, Medicin, Mood swings, Psykofarmaka, stabilizer
Nyss kom jag på att jag missade ta min morgondos litium, som jag skulle tagit efter blodprovet. Jag hittade apodos-påsen i necessären under kvällen. Det är förmodligen därför jag har tappat humöret en del under dagen.
21 torsdag Apr 2022
Etiketter
Anorexi, ASD, Aspergers syndrom, AST, Autism, Dreads, invaderad, lita, Människor, Mediciner, Missbruk, misslyckad, Naiv, people, Psykofarmaka, reflketion, situations, Socialt samspel, Tillit, Trauma, Trust, used, Utnyttjad
Jag sitter här, i min rosa soffan, med musiken på – som kanske pulserar längs rytmen av mina hjärtslag. Att jag lever.
Reflektioner. Dagar som gått. De senaste, de som fanns. Skriken inombords, men ändå som någon slags gnista. Typ. Jag hade ett psykolog-samtal, där saker bearbetades på ett tydligt sätt. Som de brukar göra, men igår var något nytt. Något blev för tydligt. Så tydlig att jag märkte i morse att jag inte alls var utvilad och kroppen var helt slut. Troligtvis hade jag spänt mig mycket. Jag kände mig smått svettig när jag vaknade, lite udda från hur jag brukade känna när jag vaknar en relativt vanlig morgon. Vilsenhet, orosmoln, lätt frustration.
Som ni fick veta i förra inlägget har jag fått höra två gånger de senaste dagarna att jag ser gravid ut, indirekt. Med det sista ordet i förra meningen – menar jag att orden inte var den exakta frågan i båda fallen. Det får mig att känna att min kropp inte egentligen är min. Jag vill inte bli påmind om det. Precis som alla gånger det senaste decenniet jag har fått, i princip samma kommentarer, har jag känt mig kränkt. Invaderad. Misslyckad.
Då jag har varit väldigt nära vän med missbrukare, haft dreads, tar mediciner (vissa av dem – beroendeframkallande) – gjorde det att jag automatiskt hamnade i trubbel. Jag är begränsad i socialt samspel och blev utnyttjad. Länge förstod jag inte att det var missbruk det handlade om. Det var under den här tiden som jag började få mycket biverkningar av mina mediciner och blev svullen lite överallt. Alla kommentarer om att jag var gravid började komma. Eftersom jag har haft anorexi tidigare, kan inte min hjärna riktigt hantera det konstruktivt. Bara en gång har jag skrikit och sagt ifrån. Det här med att jag har haft dreads menar jag bara att samhället har så mycket fördomar om att ha det, medan jag bara tyckte det var snyggt. Det fick mig också att hamna i problem, att vakter trodde att jag stulit – för att nämna en sak.
Jag lär mig varje dag, men vissa saker har slagit över. Som att lita på folk. Förut litade jag på i princip alla, nu… Är det väldigt begränsat. Men att tolka andra människor och situationer.. Jag vet inte. Hur jag tolkar det andra säger och gör. Det är lite ett hål. Genom det som jag trodde existerade. Att lita på sig själv? En fråga att fundera över. Tillit till sig själv. Ärligt talat, så har jag inget bra svar.
~
Gillade du den här typen av inlägg? Dela med dig! / Did you like this kind of post? Let me know!
08 tisdag Mar 2022
Posted in Medicinering - Psykofarmaka
Etiketter
Det känns som att – de få senaste dagarna – vaknat upp från mentalt kaos. Jag tror att utsättningssymtomen från Seroquel/quetiapine har börjat lägga sig. Jag har känt mig rörig, periodvis, under dagen. Skillnaden är att jag inte har känt mig extremt ångestladdad. Inte mer än normalt.
Hur som helst, hoppas jag att det håller i sig. Så länge jag får sova tillräckligt och inte vaknar till – jämt och ständigt. Kroppen har bara skrikit efter vila – på ett sätt som inte är normalt för mig. Nu får hjärnan vila när jag är ledig från jobbet.
08 tisdag Mar 2022
Etiketter
Anxiety, ångest, Chaos, Creativity, Deppressivitet, Depression, edit, Kaos, Kreativitet, Medicin, Psykofarmaka, redigera, Verklighet
Det kändes bra att redigera och vara kreativ igen, vilket kanske låter dramatiskt – egentligen känns det som en sanning för mig. Jag har inte känt mig så kreativ på sistone. Det känns som att verkligheten har börjat klarna lite.
20 söndag Feb 2022
Etiketter
depot, Filter, glasögon, glasses, Medicin, Psykofarmaka, Quetiapin, Seroquel, Seroquel Depot
Jag har inte skrivit på några dagar om hur det går med nedtrappningen av Seroquel/quetiapine. Det känns som att det börjar gå åt rätt håll – då menar jag att utsättningssymtomen börjar försvinna. De två senaste nätterna har jag inte vaknat till på natten. Ångesten stryper mig inte mentalt längre, för jag tror det var förra helgen – då mådde jag inte bra – mestadels. Kreativiteten har kommit tillbaka, som tur är. Mitt psykiska filter är borta, men hellre det än för många biverkningar.
Sedan har jag blivit med glasögon – 1 par tonade och ett par med endast styrka. Jag försöker vänja mig att ha på mig dessa och att komma ihåg att sätta på mig dem igen – om jag behövt ta av mig. Det är smått snurrigt, men det ger sig – någon gång.
12 lördag Feb 2022
Etiketter
depot, Familj, glasögon, glasses, Insomnia, Mamma, Medicin, Pappa, Psykofarmaka, Quetiapin, Sömn, Seroquel, Tired, Trött
Den senaste veckan har varit rörig – kroppsligt, känslomässigt och psykiskt. Troligtvis beror det, i grunden, på att jag (med läkares tillåtelse) helt tagit bort Seroquel/quetiapin från min medicinering. Jag har trappat ner under många år innan. I tidigare inlägg har jag berättat att jag förmodligen inte behövde den från första början, utan bara har gett mig många biverkningar. Jag känner mig inte helt stabil. Sover mindre, eller åtminstone mer ytligt. Utsättningen påverkar min kropp ganska mycket, har jag märkt.
Förresten – glasögonen är beställda. Det blev inte de som jag visade för någon vecka sedan, utan jag hittade liknande bågar på ett annat ställe. Nästa vecka kan jag hämta ut dem.
I morgon åker mina kära föräldrar utomlands. Pappa ska stanna efter att mamma har åkt hem i någon månad, så jag träffade honom en stund i eftermiddags. Fina pappis! <3
02 onsdag Feb 2022
Etiketter
anställd, Autism, övermedicinering, dancing om my own, depot, kick off, Litium, Medicin, Neuropsykiatri, npf, NPF (neuropsychiatric diagnosis), Projekt, projektanställd, Psykiatri, Psykofarmaka, Samhälle, Seroquel
”I keep dancing on my own”. Except I can’t dance.
Thou.
Det känns ofta som om jag är ensam om det jag tänker, vilket man – ur några, eller flera perspektiv – är. Fast jag tror att ni förstår vad jag menar.
I dag var, hur som haver, min första dag – som projektanställd. Vårt projekt heter ”Lyssna på oss” och är ett arvsfondsprojekt. Det ska bli intressant och spännande! Dock är det skönt att vila nu – i soffan-, efter att ha varit på Kick Off under gårdagen och dagens tidiga morgon. Det känns kul, fast jag är trött. Förresten känns det toppen att bli anställd. Det är min första anställning, mycket på grund av svårigheterna på arbetsmarknaden om man har en eller flera diagnoser.
Jag håller också på att trappa ut Seroquel, vilket kan påverka en del. Det är dags nu. För jag fick den, som komplement till Litium. Jag inte ens behövde den, utan kände att det , mer, var för att jag låg och grät på golvet i korridoren på slutenpsykiatrin. Det kändes mer som läkarna ville att jag skulle vara lugn och inte dra till mig så mycket uppmärksamhet. De höjde dosen varje dag jag blev inlagd. Till slut var dosen väldigt hög. Nu har jag äntligen blivit av med en medicin som har gjort mer skada än nytta.
11 onsdag Aug 2021
Etiketter
Antipsykotika, dipp, Litium, Litiumprov, Medicin, Neuroleptika, Psykofarmaka, Seroquel, Vårdcentralen, VIla
Den här dagen har i inte riktigt blivit som jag hoppats. Eller, jag hade inga förhoppningar – mer än att få ta det lugnt. Istället har jag mått dåligt. Kämpat mig igenom allt. Varit trött. Haft huvudvärk. Inte haft tillräckligt med energi.
Nu är det värsta över, hoppas jag. Ska försöka vila. Nyss fick jag reda på att jag har fått ny apodos – med en sänkning på en av mina mediciner. Som jag visste om, självfallet – lite nervöst, trots allt. Det är seroquel jag vill bli av med, för läkaren på avdelningen satte in den, på – enligt mig, ej tillräckliga grunder. Bara för att man ligger och gråter på golvet i korridoren – ska man drogas ner då? Det var av en giltig anledning.
I morgon ska jag nog lämna litiumprov. Det var alldeles för länge sedan jag lämna ett prov för det. Man ska lämna var 3:e månader, ungefär. Det är tack vare litium jag inte har kraftiga skov – bipolära sådana.
Som sagt, nu är det vila som VERKLIGEN är på ”schemat”, om man formulerar sig lite tråkigt och för standard.
17 onsdag Mar 2021
Etiketter
Anorexi, Ångest, Biverkning, Fotboll, grundskola, Gym, Högstadiet, Humör, Innebandy, Litium, Mamma, Medicin, Mobbing, Oro, Psykofarmaka, Rädsla, Seroquel, Stress, Trakasserier, Träning
Jag har börjat fundera på hur ångesten alltid fäller krokben för mig i vardagen. Nuet skrämmer mig. Ett exempel är när jag har bestämt mig för att jag vill träna på gymmet nästa dag. Då blir jag uppstressad, för ingenting får gå fel på morgonen innan jag drar i väg efter frukost. Då menar jag att jag skulle kunna misslyckas med frukosten, spilla vatten eller kaffe hela golvet, få sms som stressar upp mig och så vidare. Det handlar sällan om själva träningen i sig. Jag har nästan alltid gillat att träna, bara det sker på mina villkor. Det är alla detaljer runt om kring, som kan sabba mitt humör. Plus eventuella trauma-triggers.
Träning är något jag har hållit på med stora delar av mitt liv. Jag ville sluta med alla typer av idrott när jag sysslat med fotboll och innebandy i högstadiet, men min mamma fick mig att sluta pga mobbing och trakasserier. Jag är van att bli behandlad på det sättet, så jag såg ingen gräns. Då få någon annan sätta den och det är tur att jag har någon som kan göra det. Efter det har det gått mycket upp och ner. Efter att jag började träna efter ett par år fick jag så småningom anorexi. Då var all träning tvångsdriven och när jag blev frisk tränade jag inte på flera år, för jag var rädd för att bli sjuk igen. När jag fick bipolär diagnos började jag med mediciner gick jag upp 30+ kg (biverkning). Några år senare började jag gå på gym och det har jag gjort sedan dess.
10 torsdag Sep 2020
Etiketter
Anafranil, Anidepressiva, Antipsykotika, Biverkningar, Iktorivil, Litium, Neuroleptika, Psykofarmaka, Rutiner, RutinerStruktur, Seroquel, Stämningsstabiliserande läkemedel, Struktur, Vanor
Den här dagen började inte speciellt bra. Jag är fortfarande påverkad av vad ortopeden skrev i mina journaler, vilket ger negativa influenser när det gäller mitt mående. Dessutom fick jag min mens i morse. Måendet blev lite bättre på Dynamo. Sedan har det varit lite upp och ner. Nu är det kväll. Veckans städning är över och jag har bokat tvättid.
Jag känner mig allmänt lite ledsen och ångestfylld periodvis under dagen. Det känns som att vissa läkare inte förstår biverkningarna av psykofarmaka. Uppenbarligen spelar det ingen roll om denne är verksam inom psykiatrin eller inte. Jag måste i princip ta litium pga min bipolaritet. Seroquel vill jag gärna slippa, eftersom biverkningarna är förödande. Anafranil behöver jag ta för att skydda mot depression och tvångstankar/tvångshandlingar. Iktorivil har jag börjat trappa ner lite.
Problemet är att jag tror inte att alla läkare förstår vilka biverkningar vissa mediciner kan ge. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker anpassa sina vanor och liknande (för att exempelvis hinna sova mer). Jag hoppas att man tar detta lite mer på allvar.
Yolanda och hennes kreativa skrik 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.