Snart är den andra dagen över. På denna period. Just nu känner jag mig frustrerad och ledsen. Lite allt på en gång. Ibland hoppfullt , för att lika fort övergå i oro.
Även om stressen att inte ha en telefon äter upp mitt fokus, så är det ändå lite upppfriskande att inte spendera dag ut och dag in med sin leksak – telefonen.
Jag sittter inte med telefonen hela tiden, men säkert någon timme om dagen. Kanske något mer om jag reser.
Men det finns en hel del dag in och dag ut:are. Är du en sådan? Dock är jag inte en motståndare av digitaliseringen som sådan, men självfallet finns det både för- och nackdelar med den. Frågan är i vilken takt den kommer att öka i omfattning. Eller om den kommer att göra det.
I morgon åker jag med mina bröder till Skåne. Vi hälsar på våra föräldrar och firar jul plus nyår där.
Jag saknar dem.
Mina föräldrar.
Deras fantastiska aura.
De bara är.
Jag sitter här, dagen, innan flyget går, och känner mig lite orolig (som alltid, när jag ska resa). Skönt att flyget går på kvällen, så att jag slipper oroa migför att försova mig.
Det ska bli så mysigt att åka dit, känna lantluften viska genom hårtestarna.
Jag är helt slut, precis som vetekudden på nedre delen av magen. Det brukar hjälpa lite med vetekudden, men det känns motsägelsefullt att ha den när det redan är för varmt…
Mensen kom i går, så hej molande värk genom de flesta andetag.
Sedan att det är mycket varmt i dag, för att vara Sverige, gör det hela mer intensivt.
För några dagar sedan började det lätta något. Mående, frustrationen, ångesten.
Senaste har jag haft fullt upp med åtaganden. Det har underlättat att jag kan sova på nätterna, vilket har varit en bristvara under den perioden som varit.
Här är länkar till andra texter, poesi som vardag. som jag skrivit om mitt psykiska mående den senaste tiden.
Att vara förkyld är en känslomässiga berg- och dalbana. Tidvis finns oron där. Den har övertaget. Det är dessutom lättare för ångest att ta över när man är typ instängd.
I princip instängd är man när man är sjuk. Rastlösheten är nog värst när man är på gränsen till frisk.
Jag är trött, energilös och orolig. Mens är ingen lek.
I dag är det Fars dag. Jag och mina bröder skickade ett blombud till pappa och mamma, eftersom de numera bor långt neråt i landet. Pappa blev mycket glad för sin höstbukett, så det var helt klart värt det. (Tur att det gick bra med leveransen av blommorna, då mina föräldrar var på promenad. Det löste sig fint, så tack Interflora!) Min pappis är bäst och gulligast!
Tillbaka till tema mens: Det var bra att den inte kom om några dagar, eftersom då är jag mitt i att ha för mycket att göra. Det blir en hektisk vecka, förutom att det är mensvecka.
Sedan måste jag få allt i planeringen att gå ihop, suck. Jag tror att jag har löst det mesta.
Vad ska du göra den här veckan? / What are you up to this week?
Hjärnan spelar en spratt ibland, kanske rent av rätt ofta. Man oroar sig och tar andetag efter andetag. Fast… För vad? Nej, jag vet inte. Det kan vara att man vill ha bekräftelse av någon annan att det är okej, att man oroar sig i onödan. Hur är det för dig? Är du orolig? För mig driver den mig till vansinne.
Senaste veckan har jag känt mig mycket stressad. Det har varit mycket möten som inte har med jobbet att göra, vilket har hemsökt mig. Många beslut. Överbelastad hjärna.
Appråpå att det är helg – problemet är nog att jag har för mycket tid att tänka. Fritt spelrum för tankarna helt enkelt. Som bubblorna beter sig när man öppnar korken på en kolsyrad dryck,
Min inspiration har varit sådär de senaste dagarna, mest på grund av mensvärk och ångest i samband med det. Världen hör inte orden jag vill skrika ut, Nu är mensveckan slut, så nu slipper vi ”mensmonstret” – för den här gången.
Tankarna snurrar och vill inte alltid väl. Kan man säga.
I dag ar jag inte mått så bra. Jag har någon typ av PMS, för jag känner i hela kroppen att mensen snart är här. Sen går jag runt med oerhört starka känslor och blir upprörd över det mesta.
Jag vet inte riktigt var jag har mig själv. Som ett andetag i intet.
Ibland är det bättre och jag varken tänker eller reflekterar speciellt mycket. Små stunder. Oftast tänker jag mycket intensivt på saker jag inte riktigt kan ta på. Ibland vet jag precis vad det är, men jag kommer inte fram till något.
I dag är det lördag. Det ordet som beskriver dagen på ett klichéakigt sätt är TRÖTT. Underkategorierna är nog delvis sliten, ångest, smärta och träningsvärk. Vad tror ni?
Andetag. Jag vaknade innan klockan sex på morgonen med smärta, som att jag sovit konstigt. Som de senaste nätterna. Nu när det har gått många timmar sedan dess har jag värmt vetekudden x antal gånger, yogat, stretchat och duschat värmt. Mycket bättre.
En av sakerna jag skev i gårdagens lista, som handlade det som är bra med att ha semester, är att man får för sig att göra nya saker.
Jag har lyssnat på Annie Lööfs- och RobertAschbergs sommarprat. Nästan hela. Förövrigt – jag lyssnar sällan på sommarpraten. Sedan har jag gått med återvinningen utan sällskap, fast jag glömde mina fotledsstöd hemma. Då blev jag lite nervös. Sedan tappade jag en del saker. Typ en soya-flaska av glas. Jag har också kollat på ett par filmer, som jag inte sett på att bra tag, som råkade ligga på SVTplay – Fucking Åmål och Livet är en schlager. För att vara tydlig – jag ”orkar” nästan aldrig sätta i gång en hel film, för det blir så mycket planering i huvudet. Sedan är jag rätt kvällstrött, så jag vet inte om jag orkar se klart den. Ibland orkar jag inte bry mig om mina hjärnspöken, men oftast så äter de min själ. På något sätt.
Det här med åska och regn – jag älskar det! Det är så mysigt. När det började regna var jag utomhus, men när man går in och har öppen balkongdörr är det något annat. Därför kom jag på att jag kunde lyssna på regnljud under natten.
Medan staden någon slags metallic-nyans fortsätter jag skriva genom det nödvändiga. Jag är ungefär i mitten av ledigheten och andas genom oron. Ångesten har varit högre sedan jag tog ledigt en vecka. Jag vet inte om det bara har med det att göra, men jag försöker fokusera på annat.
Snart ska jag ta bussen och möta mamma.. Vi ska ta en båt till Ekerö, gå runt och fika innan vi åker tillbaka. Jag har också, nyligen, fortsatt läsa i ”De döda skriver inga böcker” av Josefine Wiklund, som jag ska skriva en recension på – som jag redan har förberett lite grann.
Det har varit en slitsam dag på jobbet av den anledningen att jag blev väldigt känslomässigt för mig. Rätt plötsligt var det. Troligen är det någon slags efterreaktion på ett trauma.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.