Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag sitter här, i min rosa soffan, med musiken på – som kanske pulserar längs rytmen av mina hjärtslag. Att jag lever.

Reflektioner. Dagar som gått. De senaste, de som fanns. Skriken inombords, men ändå som någon slags gnista. Typ. Jag hade ett psykolog-samtal, där saker bearbetades på ett tydligt sätt. Som de brukar göra, men igår var något nytt. Något blev för tydligt. Så tydlig att jag märkte i morse att jag inte alls var utvilad och kroppen var helt slut. Troligtvis hade jag spänt mig mycket. Jag kände mig smått svettig när jag vaknade, lite udda från hur jag brukade känna när jag vaknar en relativt vanlig morgon. Vilsenhet, orosmoln, lätt frustration.

Som ni fick veta i förra inlägget har jag fått höra två gånger de senaste dagarna att jag ser gravid ut, indirekt. Med det sista ordet i förra meningen – menar jag att orden inte var den exakta frågan i båda fallen. Det får mig att känna att min kropp inte egentligen är min. Jag vill inte bli påmind om det. Precis som alla gånger det senaste decenniet jag har fått, i princip samma kommentarer, har jag känt mig kränkt. Invaderad. Misslyckad.

Då jag har varit väldigt nära vän med missbrukare, haft dreads, tar mediciner (vissa av dem – beroendeframkallande) – gjorde det att jag automatiskt hamnade i trubbel. Jag är begränsad i socialt samspel och blev utnyttjad. Länge förstod jag inte att det var missbruk det handlade om. Det var under den här tiden som jag började få mycket biverkningar av mina mediciner och blev svullen lite överallt. Alla kommentarer om att jag var gravid började komma. Eftersom jag har haft anorexi tidigare, kan inte min hjärna riktigt hantera det konstruktivt. Bara en gång har jag skrikit och sagt ifrån. Det här med att jag har haft dreads menar jag bara att samhället har så mycket fördomar om att ha det, medan jag bara tyckte det var snyggt. Det fick mig också att hamna i problem, att vakter trodde att jag stulit – för att nämna en sak.

Jag lär mig varje dag, men vissa saker har slagit över. Som att lita på folk. Förut litade jag på i princip alla, nu… Är det väldigt begränsat. Men att tolka andra människor och situationer.. Jag vet inte. Hur jag tolkar det andra säger och gör. Det är lite ett hål. Genom det som jag trodde existerade. Att lita på sig själv? En fråga att fundera över. Tillit till sig själv. Ärligt talat, så har jag inget bra svar.

~

Gillade du den här typen av inlägg? Dela med dig! / Did you like this kind of post? Let me know!