Ibland förstår jag mig inte på mina problem. Så fort det dyker upp en situation som vållar problem för mig blir det bara kaos i huvudet för mig. Jag fattar inte att allt ska vara så himla svartvitt för mig, men som tur är jobbar jag på mina gråskalor – de måste finnas där någonstans och bara väntar på att bli upptäckta. Man måste väl få låta lite hoppfull, liksom – helt enkelt acceptera att det tar sin tid. Tyvärr känner jag mig väldigt hopplös ibland, eller ja, ofta – men det betyder inte att det alltid behöver vara så.

Tänk att jag alltid gör en otroligt stor grej av något som alla andra tycker är en småsak! En kommentar på facebook, ett mail, någon som skrattar på gatan – självklart skrattar de åt mig. Jag försöker tänka på att de förmodligen skrattar åt något annat, men det får inte riktigt plats i min verklighet. Mycket av min energi går åt till att tänka på sådana här saker och jag kämpar dagligen med sådant som inte skulle få plats i  ”normala” människors tankar. Sedan kan man ju diskutera vad ”normalt” är, men ni förstår vad jag menar.

Idag färgade jag mitt hår. Det var som bekant rosa innan och jag kände då att jag ville ge ett lite mer seriöst intryck när jag ska börja min skrivarkurs på måndag – dessutom så behövde det färgas pga utväxt. Jag köpte i alla fall en mörkröd färg, men jag blev väldigt besviken över resultatet. Det blev mycket ljusare än jag hade förväntat mig. Jag skulle nog ha haft mörkare hår innan jag färgade på det röda. Om jag har tur kanske det blir snyggt om jag fixar det med plattång eller något, det vet man aldrig. Äh, nu känner jag mig bara desperat.

Hoppas jag inte skrämmer iväg någon läsare i mitt försök att vara lite mer ärlig. Jag har ingen lust att byta blogg bara för att jag vill skriva mer personligt om tankar, känslor och problem – det finns faktiskt inlägg jag vill ska finnas tillhands att titta tillbaka på.

/Y,