Hej!

Rubriken säger väl allt – egentligen. Dagen började väl med svårighet att komma upp ur sängen, trots att jag hade sovit över tio timmar. Efter det blev det lite städning och så – jag dammsugade faktiskt for once. Sedan fixade jag mig lite och åkte iväg och gick på lunchgrupp, vilket verkligen behövdes efter gårdagens fiasko. Det var trevligt att träffa alla härliga människor än en gång!

Flashback:

På väg hem fick jag ångest (har ingen lust att gå in på varför, det känns lite väl utlämnande). Jag började få ett utbrott redan på vägen hem – kunde inte bestämma mig för om jag skulle hem och deppa och skita i att åka till Österskär och vattna blommor hos min familj, som är bortresta. Beslutångesten började tränga sig på och jag sprang ner i tunnelbanan precis när min buss hem skulle komma. Jag hade bestämt mig för att åka till Österskär, men ser att nästa tunnelbana inte gick förrän om åtta minuter, då var det ju ingen idé  – jag skulle hinna ändra mig! Panikslagen springer jag upp från tunnelbanan och upp till  bussarna igen. Jag minns inte riktigt hur många gånger jag gjorde det. Tillslut tog jag en buss hem och grät tyst – vilken tur att jag hade solglasögon på mig (hoppas verkligen att ingen såg det)! De som sitter bakom mig irriterar mig så jävla mycket att jag reser mig och går genom bussen, hittar ingenstans att sitta mig – så jag ställer mig bredvid en äldre man. När bussen stannar vid nästa station tror jag att han ska gå av, men nej – då står jag ivägen för alla som ska av, vilket gör att jag svär tyst för mig själv och kliver av och byter till en annan buss. Usch, människan kan dra åt helvete – och jag är en jävla idiot som står ivägen. Väl hemma lägger jag mig på golvet (sängen är full med saker) och gråter högt. Jag bestämmer mig för att ta fram isbitarna ur frysen – klämmer tills det gör ont i fingrarna, men det var värt det. Mobiltelefonen ringer – min terapeut. Vi pratar lite och kommer fram till att det är bäst att jag åker och vattnar blommor pga dåligt samvete – dessutom var det ju ett bra övningstillfälle (tvångstankar/tvångshandlingar). Jag känner mig lugnare och såsmåningom fixar jag mig och styr stegen iväg mot busstationen – med ångesten som bagage.

~~~

För några timmar sedan kom jag hem. Då blev det till att laga middag (hade inte ätit sedan lunch och det är verkligen inget jag är stolt över). Kaoset som blev förut gjorde mig oförmögen att stoppa i mig något mellanmål, tyvärr. Jag får väl helt enkelt acceptera att det blev som det blev, annars kommer jag aldrig att kunna släppa det.

Nu sitter jag och lyssnar på musik – just nu spelas Coldplay. Jag sitter och funderar hur det blir på morgonen imorgon. Kommer jag att komma iväg till pendeltåget så att jag hinner med Destination Gotland? Tvånget förstör mycket, men det ska inte få vinna – inte imorgon. Jag längtar tills jag har hoppat på Gotlandsfärjan – då behöver jag inte kontrollera om någon dörr är låst eller så.

Slänger in en nytagen bild:

/Y,