Jag kan inte begripa att jag inte klarar mig bättre själv – det känns hopplöst. Bara att komma ur sängen är ett jobb i sig. Att gå upp när väckarklockan ringer går inte, jag måste snooza! Kroppen är helt utmattad när jag vaknar – oavsett hur länge jag har sovit och oavsett om  jag har tagit min sömnmedicin eller inte. Hur länge ska man behöva stå ut med det här?

När jag sover hos någon kompis kan jag i alla fall gå upp. Då fungerar det, men inte i min ensamhet. Ibland känns det som om jag inte kan åstadkomma någonting när jag är själv i min lägenhet. Kolla på tv eller någon serie på DVD är vad jag klarar av. Om jag är lite speedad  i humöret kan jag städa. Disken samlas alltid på och jag får alltid vänta på en ”städimpuls” för att detta ska bli lugnt. Mår jag dåligt så blir ju inte ett jävla skit gjort. Detta gör mig otroligt frustrerad. Klarar jag ens av att bo själv? Jag har klarat det i ett halvår nu, men det har inte varit lätt – och främst, jag vet inte om jag klarar det så bra som jag skulle önska.

/Y,