Hej!

Rubriken säger väl allt – egentligen. Dagen började väl med svårighet att komma upp ur sängen, trots att jag hade sovit över tio timmar. Efter det blev det lite städning och så – jag dammsugade faktiskt for once. Sedan fixade jag mig lite och åkte iväg och gick på lunchgrupp, vilket verkligen behövdes efter gårdagens fiasko. Det var trevligt att träffa alla härliga människor än en gång!

Flashback:

På väg hem fick jag ångest (har ingen lust att gå in på varför, det känns lite väl utlämnande). Jag började få ett utbrott redan på vägen hem – kunde inte bestämma mig för om jag skulle hem och deppa och skita i att åka till Österskär och vattna blommor hos min familj, som är bortresta. Beslutångesten började tränga sig på och jag sprang ner i tunnelbanan precis när min buss hem skulle komma. Jag hade bestämt mig för att åka till Österskär, men ser att nästa tunnelbana inte gick förrän om åtta minuter, då var det ju ingen idé  – jag skulle hinna ändra mig! Panikslagen springer jag upp från tunnelbanan och upp till  bussarna igen. Jag minns inte riktigt hur många gånger jag gjorde det. Tillslut tog jag en buss hem och grät tyst – vilken tur att jag hade solglasögon på mig (hoppas verkligen att ingen såg det)! De som sitter bakom mig irriterar mig så jävla mycket att jag reser mig och går genom bussen, hittar ingenstans att sitta mig – så jag ställer mig bredvid en äldre man. När bussen stannar vid nästa station tror jag att han ska gå av, men nej – då står jag ivägen för alla som ska av, vilket gör att jag svär tyst för mig själv och kliver av och byter till en annan buss. Usch, människan kan dra åt helvete – och jag är en jävla idiot som står ivägen. Väl hemma lägger jag mig på golvet (sängen är full med saker) och gråter högt. Jag bestämmer mig för att ta fram isbitarna ur frysen – klämmer tills det gör ont i fingrarna, men det var värt det. Mobiltelefonen ringer – min terapeut. Vi pratar lite och kommer fram till att det är bäst att jag åker och vattnar blommor pga dåligt samvete – dessutom var det ju ett bra övningstillfälle (tvångstankar/tvångshandlingar). Jag känner mig lugnare och såsmåningom fixar jag mig och styr stegen iväg mot busstationen – med ångesten som bagage.

~~~

För några timmar sedan kom jag hem. Då blev det till att laga middag (hade inte ätit sedan lunch och det är verkligen inget jag är stolt över). Kaoset som blev förut gjorde mig oförmögen att stoppa i mig något mellanmål, tyvärr. Jag får väl helt enkelt acceptera att det blev som det blev, annars kommer jag aldrig att kunna släppa det.

Nu sitter jag och lyssnar på musik – just nu spelas Coldplay. Jag sitter och funderar hur det blir på morgonen imorgon. Kommer jag att komma iväg till pendeltåget så att jag hinner med Destination Gotland? Tvånget förstör mycket, men det ska inte få vinna – inte imorgon. Jag längtar tills jag har hoppat på Gotlandsfärjan – då behöver jag inte kontrollera om någon dörr är låst eller så.

Slänger in en nytagen bild:

/Y,

Jag tog mig utanför lägenheten ett tag, trots helveteshumöret – gick ner till Coop och köpte något att dricka och gick sedan ner till Vitabergsparken och satte mig där. Först sms:ade jag en del med A, hon är grym!<3 Mådde verkligen bättre efteråt. Sedan läste jag i boken jag håller på med – ”Elden” av Inger Frimansson. Jag gillar den verkligen! Tack Y för lånet<3.

Slänger in en bild på mig i detta inlägg.

Nu har jag precis ätit take-away sushi (som jag förövrigt tycker att man bör få unna sig en pissdag som denna – orkar inte laga mat när jag mår för dåligt). Jag kollade på Scrubs samtidigt, love that show – även om jag har kollat på det massor av gånger.

/Y,

– The Offspring ~~~

Jag tänkte dela med mig av em händelse då jag hade chansen att använda DBT-färdigheter –  stå ut i kris – och tog den.

Flashback: (detta hände för en stund sedan)
Jag åker rulltrappan upp från Hemköp vid T-centralen och går till en bankomat för att kolla mitt saldo. Tanken var mest att jag skulle se om jag hade tillräckligt med pemgar för att handla lite smågrejer som behövs i lägenheten – jag blir alltid lite osäker om jag har pengar på mitt kort som är kopplat till mitt bankomatkort, eftersom jag har nästan alla mina pengar på ett sparkonto (annars slösar jag bort allt). Jag tittar chockat på kontoutdraget – 4000 kr!!!!! Paniken och mina paranoida och misstänksamma tankegångar börjar komma igång, men trots det går jag ner till T-banan och åker till Slussen. Jag byter sedan till bussen hem – åker en station för långt, så jävla typiskt när allt är kaotisk och förvirrat. Väl hemma försöker jag vara lite vettig och kollar därför vad pengarna kommer ifrån – saker och ting blir inte klarare, så jag ringer min terapeut. Inget svar, jävla skit!  Jag får världens ångest och kliver in i duschen med alla kläder och drar på iskallt vatten. Det hjälper inte, så jag drar av mig vissa kläder och öppnar frysen och tar ut isbitarna jag har fryst in för några dagar sedan.  De går inte att ploppa ut. Tillslut kastar jag plattan med istärningar mot kaklet och efter ett tag fick jag ut en. Jag klämmer den stenhårt, känner hur handen domnar bort av kylan. Jag tar isbit efter isbit och trycker dem stenhårt – kämpar för att inte bli självdestruktiv. Jag sätter mig på mattan och fortsätter klämma isbitarna. Tillslut blir jag mycket lugnare. Tänk att det fungerade! Jag sätter igång musik på datorn – kent – och försöker andas lugnt i väntan på att min terapeut ska ringa upp. När hon ringer är jag ganska lugn i alla fall – inte panikslagen. Jag hade mått dåligt över en relationssituation tidigare så det pratade vi om och sedan om vart pengarna hade kommit ifrån. Tillslut kom jag på att det var de pengarna från försäkringskassan som var för kursen jag gick förra veckan.

~ ~ ~

Nu känner jag mig mycket lugnare. Den relationssituationen jag nämnde gjorde mig säkert extra sårbar. Men jag är ändå glad att jag kan använda just de här DBT-färdigheterna – och faktumet att de faktiskt fungerade är ofattbart. Jag har inte riktigt trott på att de fungerar så pass bra, men nu gör jag det – eller i alla fall de färdigheter jag använde nu. Nu fick jag ju lite hjälp på traven, men det gör man ju när man är förvirrad som in i helvete! Man kan helt enkelt inte komma fram till någonting själv. Men ändå, jag lyckades i alla fall stå ut tills min terapeut ringde tillbaka!

Jag är väldigt nervös inför att publicerade detta inlägg, så jag hoppas att jag inte har skämt iväg någon – utan snarare så har jag en förhoppning om att någon eller några har fått ut något av att läsa detta.

/Y,