Jag vet inte om jag känner något – dåligt mår jag i alla fall. Just nu har jag ingen större ångest eller aggressivitet, utan stirrar bara framför mig. Jag kan knappt tänka, eller hur man nu ska säga – därför blir det lite svårt att beskriva detta.

Det är så svårt att känna efter. Vad känner jag just nu? Självfallet är det lättare om känslan är påtaglig. Ibland kan man få någon slags konstig mix av massor av flera känslor. Då kan det bli svårt att avgöra vilken känsla man ska lyssna på och föra till handling. Just nu funderar jag över varför jag skriver detta. Tankarna rör sig som genom lera – så otroligt trögt. Men om jag försöker att fokusera lite på just varför, så kanske det är för att jag vill känna att jag finns. Jag vill förmedla någonting.

Att vara medvetet närvarande i sina tankegångar är inte så lätt som man tror – det är inte lätt för mig i alla fall. Läskigt är det. Då är rädsla den känslan som uppstår. Jag tror att rädslan styr oss människor mer än vi tror. Vi är rädda för att göra bort oss och för att förlora människor i våra liv som vi håller av. Dessa två saker är inte ens en bråkdel av vad allt vi är rädda för, men som tur är går det att jobba med – för allt vad det är värt.

Detta blev ett väldigt förvirrat inlägg känner jag, men ni får leva med det. Om ni har några funderingar på detta så kommentera gärma.

/Y,