En sak som jag verkligen hatar är när folk säger att de – kanske – kan ses eller vad det nu är. Men vadå kanske? Säger någon så får jag världens ångest som ligger som en klump i magen tills jag vet hur det blir – eller inte blir, såklart. Jag förstår inte att det ska vara så jävla svårt att höra av sig några dagar innan så att man kan bestämma!

När jag hamnar i sådana situationer försöker jag hålla mig och låta den andra personen höra av sig om någonting blir av eller inte – jag vill inte verka tjatig, vilket jag har tendenser till att göra. Därimot om jag inte vet vad som händer nästa dag, alltså om någon har slängt ett kanske i mitt ansikte, så blir det svårt att gå och lägga sig kvällen innan. Jag hatar när jag inte vet när jag ska gå upp på morgonen för att hinna möta personen, ty jag hatar nästan ännu mer att komma försent. Det är i allmänhet omöjligt att slappna av på kvällen när jag ska sova. Tvångstankarna och tvångshandlingarna spökar i huvudet och de tar lång tid att släppa (om det ens går).

/Y,