Nu är det kväll och jag mår fortfarande skit. Jag pratade med F och sedan bestämde jag mig för att gå ut en sväng. Jag tog med mig nycklar, ipod, mobil, dagbok och penna – sedan gick jag ut genom dörren. Självfallet kollade jag spisen och sånt innan, fy fan.

Jag gick ut på innergården och tänkte att jag kunde sätta mig och skriva där en stund bara för att få lite frisk luft och sedan skulle jag kunna gå upp igen bara. När jag kommer ut dit står det några och pratar. Jag ser dem inte, men när jag tänker tillbaka på det nu i efterhand så trodde jag nog att de skulle säga åt mig att inte använda möblerna som finns där. Jag har fortfarande inte vågat använda dem. Det är urlöjligt, de är ju till för alla! Men tanken på att folk stod på sina balkonger och att jag var själv på innergården gjorde mig oförmögen att lugnt sätta mig ner och skriva. För mycket ångest och paranoida tankar, antar jag. Om man nu kan kalla det paranoida tankar, men förmodligen. Istället gick jag ut genom porten och satte mig på en stenvägg innan en trappa ner till en annan gata. Det fanns buskar nedanför, så det kändes som om någon satt där och bara väntade på att dra ner mig och ingen vet fan vad som skulle kunna hända då. Men usch på mig som alltid tänker det värsta.

Jag klarade att sitta där i kanske 5-10 min, sedan gick jag in genom porten igen (bakom mig gick någon, självklart följde personen i fråga efter mig…). Låset gick inte att få upp. Pulsen ökade. Efter att ha låst och låst upp flera gånger öppnades det i alla fall, tur det. Jag tänkte till och med att det säkert var någon som hade brutit sig in och bara väntade på att få skrämma skiten ur mig.

Nu sitter jag på min säng och skriver och försöker lugna ner mig med en stor kopp te och Evanescence. Om jag orkar ska jag kanske kolla lite på Scrubs, det är i alla fall hilarious – indeed.

Men allvarligt talat – jag orkar inte vara så misstänksam mot världen. Är det någon mer som känner så här (eller är det bara jag)?

/Y,