Jag har känt mig så nedstämd hela dagen. När jag tillslut ringde mina föräldrar så grät jag i telefonen. Jag sa att jag hatade mitt liv och ville dö. Det är så man tänker när man mår piss, men vad ska man göra liksom?  Alla som tycker att det är respektlöst att säga så kan ju dra åt helvete – jag menar: det är jobbigare att ha den tanken inombords. Om man säger det till någon kanske den personen kan få en att se en och annan gråskala.

Men det slutade inte där. Jag skulle hem till min familj, men det innebar förstås så mycket tvång innan skulle åka att jag hade gråten i halsen. Efter ett tag kom jag iväg, även om det var jävligt jobbigt. Tågresan var inte särskilt rolig. Jag såg en gammal klasskompis där som jag var nära att sätta mig bredvid, men gick och satte mig längst bak i vagnen så att jag slapp sitta bland massor med irriterande människor som inte kan sluta glo på en. Suck. Inte nog med att man får springa från Pressbyrån (det var för lång kö) och sedan gå till en annan kiosk för att kunna köpa en Coca-Cola – på 5 min. Men som tur var hann jag med tåget i alla fall!

Humöret har varit lite bättre sedan jag kom till familjen, haha – bättre än tidigare idag. Jag är fortfarande lite nere, men men. Nu är jag inte ensam i alla fall. Tur att jag kan fly till min kära familj när jag inte orkar vara själv.

/Y,