Just nu har jag svårt att tänka förnuftigt. Jag har självskadetankar så att det bara skriker om det. De avtar inte direkt när jag drar min nagelfil längs armarna. Jag slängde den rakt genom lägenheten. Nu ligger den nära min tv-möbel. Jag vet med mig att jag inte har något att skada mig med här. Jag tog en kalldusch och höll i isbitar. Klämde dem hårt. Hårt, hårt. För livet. Just det – för livet.

Nu sitter jag på min säng med nattlinne och min Thåström-tröja – inlindad i min svarta filt (var inte meningen att vara symboliskt dock, haha).  Jag har kokat en kopp te – ”Ro för själen”. Rött te. Annars kanske jag inte kan sova sedan, tack pappa för att du uppmärksammade allt som rör mitt koffeinintag. Försöker att tänka på det. Tro det eller ej. ”Tro rätt, tro fel” – Dia Psalma. Fin låt, det där.

I skrivandets stund lyssnar jag på Evanescence. Jag älskar verkligen Amy Lee’s röst. Den är underbar, går rakt in i hjärtat. Just nu spelas ”Lithium”.

Jag är less – på mina problem, på det mesta. Varför ska allt vara så otroligt svårt? En retorisk fråga – jag förväntar mig inga svar på detta och vill inte ha det heller. Klockan är efter midnatt och jag bör sova, svårt att slappa av när man mår skit bara – tyvärr. Desperationen är för stark. Det destruktiva begäret likaså. Men jag hoppas att om jag skriver lite och lyssnar på lite mer musik – och kanske en tv-serie sedan – kanske det avtar. Snälla, låt det bli så. Save my ass just this time! (ta det inte bokstavligt.)

Seether, Amy Lee – Broken. ”The worst is over now, and we can breathe again…”. Tack för att du räddade mig den gången.

/Y,