Jag måste bara berätta om en helt sjuk grej som hände igår när jag och J var på Espresso House! När jag kom fram till kassan sa jag att jag ville ha en ischai. Då frågar killen i kassan: ”med lättmjölk?”. Tankarna snurrar runt i mitt huvud. Varför sa han så? Ser jag ut som en sådan som bara dricker lättmjölk?

Jag sa såklart nej (och var glad att jag vann över anorexin). Det lät nog inte så trevligt, men han fick väl för fan skylla sig själv! Jag förstår inte – vart är världen på väg egentligen? Jag tycker att det är helsjukt att de frågar om man vill ha lättmjölk istället för vanlig. Det gör mig så förbannad att jag vill sparka så hårt att min fot kommer ut på andra sidan väggen. Nej, men jag tycker verkligen att folk ska TÄNKA SIG FÖR VAD DE SÄGER. Jag förstår inte att det ska vara så otroligt, jävla svårt!

Vad tycker ni?

/Y,

Fy fan vilket jävla helvete. Allt bara – känslomässigt. Jag är ju bara så dum i huvudet som inte ens kunde sköta maten idag, nu är jag så trött att jag knappt kan röra mig! Dessutom har jag tappat bort alla DBT-veckokort jag har haft i sommar utom ett – och jag har möte med min terapeut imorgon kl 10. Jag vet inte om jag kommer att hitta dem ikväll, men om jag inte gör det ska jag i alla fall försöka att inte bli sömnlös inatt på grund av det.

/Y,

FAN, jag mår så dåligt att jag vill dö. Jag vill bara gå under jorden. Irriterad, förbannad, ledsen. När jag skriver vill jag bara slå sönder tangenterna och jag biter mig i läpparna och i tungan.

Jag fattar inte hur du kunde säga att jag är tjock. Hur kan du vara så jävla elak? Din förbannade, jävla idiot.

Min självdestruktiva hjärna vill styra mina handlingar, men jag kan inte avgöra om jag vill att den ska göra det eller inte.

/Y,

Jag har känt mig så nedstämd hela dagen. När jag tillslut ringde mina föräldrar så grät jag i telefonen. Jag sa att jag hatade mitt liv och ville dö. Det är så man tänker när man mår piss, men vad ska man göra liksom?  Alla som tycker att det är respektlöst att säga så kan ju dra åt helvete – jag menar: det är jobbigare att ha den tanken inombords. Om man säger det till någon kanske den personen kan få en att se en och annan gråskala.

Men det slutade inte där. Jag skulle hem till min familj, men det innebar förstås så mycket tvång innan skulle åka att jag hade gråten i halsen. Efter ett tag kom jag iväg, även om det var jävligt jobbigt. Tågresan var inte särskilt rolig. Jag såg en gammal klasskompis där som jag var nära att sätta mig bredvid, men gick och satte mig längst bak i vagnen så att jag slapp sitta bland massor med irriterande människor som inte kan sluta glo på en. Suck. Inte nog med att man får springa från Pressbyrån (det var för lång kö) och sedan gå till en annan kiosk för att kunna köpa en Coca-Cola – på 5 min. Men som tur var hann jag med tåget i alla fall!

Humöret har varit lite bättre sedan jag kom till familjen, haha – bättre än tidigare idag. Jag är fortfarande lite nere, men men. Nu är jag inte ensam i alla fall. Tur att jag kan fly till min kära familj när jag inte orkar vara själv.

/Y,

Nu är det kväll och jag mår fortfarande skit. Jag pratade med F och sedan bestämde jag mig för att gå ut en sväng. Jag tog med mig nycklar, ipod, mobil, dagbok och penna – sedan gick jag ut genom dörren. Självfallet kollade jag spisen och sånt innan, fy fan.

Jag gick ut på innergården och tänkte att jag kunde sätta mig och skriva där en stund bara för att få lite frisk luft och sedan skulle jag kunna gå upp igen bara. När jag kommer ut dit står det några och pratar. Jag ser dem inte, men när jag tänker tillbaka på det nu i efterhand så trodde jag nog att de skulle säga åt mig att inte använda möblerna som finns där. Jag har fortfarande inte vågat använda dem. Det är urlöjligt, de är ju till för alla! Men tanken på att folk stod på sina balkonger och att jag var själv på innergården gjorde mig oförmögen att lugnt sätta mig ner och skriva. För mycket ångest och paranoida tankar, antar jag. Om man nu kan kalla det paranoida tankar, men förmodligen. Istället gick jag ut genom porten och satte mig på en stenvägg innan en trappa ner till en annan gata. Det fanns buskar nedanför, så det kändes som om någon satt där och bara väntade på att dra ner mig och ingen vet fan vad som skulle kunna hända då. Men usch på mig som alltid tänker det värsta.

Jag klarade att sitta där i kanske 5-10 min, sedan gick jag in genom porten igen (bakom mig gick någon, självklart följde personen i fråga efter mig…). Låset gick inte att få upp. Pulsen ökade. Efter att ha låst och låst upp flera gånger öppnades det i alla fall, tur det. Jag tänkte till och med att det säkert var någon som hade brutit sig in och bara väntade på att få skrämma skiten ur mig.

Nu sitter jag på min säng och skriver och försöker lugna ner mig med en stor kopp te och Evanescence. Om jag orkar ska jag kanske kolla lite på Scrubs, det är i alla fall hilarious – indeed.

Men allvarligt talat – jag orkar inte vara så misstänksam mot världen. Är det någon mer som känner så här (eller är det bara jag)?

/Y,