Det är vad jag har fått syssla med under dagen. Innan jag somnade igår slog jag mig på armen flera gånger, så att jag fick ett blåmärke. Det kändes oundvikligt. Jag kände mig så tom. Idag har jag gråtit flera gånger, till och med när jag satt på tåget hem från mina föräldrar. Separationsångest och allt vad det innebär. Jag bara gråter, gråter och gråter.

Jag ångrar att det smällde till igår kväll. Det fanns ingen annan utväg. Alla DBT-färdigheter var som bortblåsta – det verkar finnas en del kvar att öva på. Nu är det dags att börja skärpa sig igen känns det som. Jag har inget vasst att skada mig på i lägenheten. Det känns tryggt och väldigt rätt.

Nu ägnar jag mig åt att ta hand om mig själv. Jag har tänt ett doftljus, med rosdoft. Dessutom dricker jag te och lyssnar på musik – just nu: Depeche Mode – Strangelove.

 

 

Nu ska jag äta något, det behövs känns det som.

/Y,