Jag var väldigt nervös inför mötet, men det gick bra. Sjukgymnasten var bra, så det kändes lovande. Vi pratade mest om vad jag vill öva på, men även om vilka ställen jag har ont på i kroppen och varför. Jag fick visa på en bild vart jag hade ont, vilket är i stort sett överallt. Sedan fick jag berätta om i vilka situationer smärtorna blir värre.

Hon tyckte inte att det var konstigt att jag var så spänd, med tanke på min problematik. Mycket av det jag gör är en stor överansträngning för mig och innebär mycket ångest. Eventuellt ska jag börja gå på en yoga-grupp som hon håller i. Jag har tänkt att jag skulle börja på det tidigare, men det blev aldrig av.

Efter mötet åkte jag och jobbade en stund. Jag kopierade två tentor – en skulle det finnas 30 kopior av och den andra 280 kopior. Det tog mycket längre tid att kopiera än jag trodde. Jobbet innefattade mest att sitta ner och vänta. Jag tycker att det är jobbigt med kopieringsmaskiner – det är svårt att förstå hur man använder dem. Som tur var fick jag hjälp av vaktmästaren, som är supertrevlig! Han vaktade kopiatorn så att jag kunde gå och hämta kaffe (som jag kunde svälja ner ipren med, haha – jävla mensvärk).

När jag var färdig på jobbet kom jag på att jag skulle ge mamma den neuropsykiatriska utredningen som ska skickas iväg till habiliteringen, eftersom hon har alla andra ansökningshandlingar som ska skickas dit. Men jag fick vänta på henne i nästan 45 minuter! Efter ca fem sms och några missade samtal kom hon ut till mig och tog emot den så att jag äntligen kunde åka hem. Typiskt mig att aldrig förstå när någon är upptagen. Jag tycker att det är svårt att veta om de inte säger det till mig, annars fortsätter jag bara ringa/sms:a.

Nu är jag hemma i lägenheten. Jag har precis ätit en macka med ost och smör samt dricker kaffe nu. Pappa ska komma, men han blir sen på grund av bilkö.

/Y,