Allt som har med relationer att göra får mig att bli helt slut i huvudet, rent psykiskt. Ångest, stress, separationsångest, svartvitt tänkande, svårigheter att förstå det som inte sägs – bara för att nämna några.

Jag har alltid haft problem med att jag har varit för intensiv i många av mina relationer. Det har gjort att folk har tröttnat på mig. Något jag har väldigt svårt att förstå är när exempelvis en kompis säger att vi kanske ska ses nästa vecka. Stressen och ångesten gör det svårt för mig att vänta på att personen ska höra av sig ”i tid” så att jag kan planera. Det blir därför nästan alltid jag som får höra av mig. Tanken på att inte veta vilken dag och tid jag ska träffa en person gör mig helt vansinnig. Tyvärr finns det ingen som kan ta hänsyn till mina problem. Det är snarare jag som måste försöka underlätta livet för mig själv. Jag har aldrig riktigt insett hur stort det här problemet är.

Om man, som jag, har aspergers syndrom har man i regel svårt med det sociala samspelet – signaler, känslor, hur man ska förhålla sig till andra människor. Själv är jag som sagt väldigt intensiv. Jag hör väldigt ofta av mig till mina kompisar, inte till alla – men det går i perioder vilka personer det rör sig om. Ingen säger till mig att de är upptagna, så det ska jag tydligen klura ut själv! Hur hade ni tänkt att det skulle gå till? Man kan i alla fall skicka iväg ett sms och säga att man är upptagen. Det kan jag självfallet inte kräva, men det skulle underlätta för mig. Idag gjorde min DBT-terapeut mig uppmärksam på att min automatiska tanke när någon inte svarar i telefon/ på sms är att den personen hatar mig. Jag är helt övertygad om det, tyvärr. Gråzoner är också något jag inte riktigt klarar av. Jag försöker att öva på det, men ärligt talat går det inte så bra.

Separationsångest är något jag förmodligen alltid har haft. Jag är så rädd för att bli övergiven att jag ibland inte ens klarar av att säga hejdå på ett bra sätt, utan försöker skjuta upp separationen. Följer med en bit på vägen eller föreslår att vi ska göra något mer. Allt för att slippa vara ensam. Det gör ont att inse att friska människor inte verkar ha samma sjuka behov av att träffas/prata i telefon så ofta som jag.

/Y,