Idag, efter en tur på stan med Johanna, kom jag hem till familjen. Under dagen hade jag fått ett sms från en kompis som undrade vad jag skulle göra på kvällen. Jag kände oron och ångeste komma krypande redan då, så jag svarade inte. Sköt upp det till senare. När hon sedan ringde orkade jag inte svara, men jag fick kort därefter ett sms där hon frågade om jag ville ses. Mitt svar som jag helst av allt ville ge var att jag inte orkade. För en gångs skull sa jag just det.

Jag fick inget svar tillbaka, men så fick det vara. Det kändes skönt att jag sade som jag kände, helt enkelt. Dessutom gillar jag inte alls när folk hör av sig och vill ses samma dag. Jag går jämt och ständigt och oroar mig över att de ska ringa från jobbet eller att en kompis ska ringa – just för att det är så otroligt svårt för mig att säga ifrån och sätta gränser.

/Y,