Klockan är efter midnatt. Denna kvällen har präglats av ångest.

Flashback:

Jag sitter på bussen hem. Ångesten drar sitt kvävande täcke över mig. Stryps, gör allt gör att jag inte ska kunna sortera tankarna. Självdestruktivitet är det enda jag kan tänka på. Jag vet att jag måste gå förbi affären för att köpa mjölk, även fast jag inte orkar – annars måste jag dricka äckligt te igen (utan mjölk). När jag går genom dörrarna till affären får jag en impuls att köpa något vasst, men försöker att skaka av mig tanken. Jag går bara in och tar med mig mellanmjölk och Ballerinakakor till kassan – betalar och går ut. Hem till den så kallade tryggheten.

En kalldusch senare dricker jag en kopp te och äter upp hela kakpaketet. Jag kryper ner under täcken och filtar. Kan inte andas, fryser, skakar. Trots det somnar jag efter en stund. När jag vaknar 2 timmar senare tog jag en till kalldusch. Det kändes lite bättre då – trodde jag. Jag har verkligen försökt använda mig av DBT-färdigheter och och även tagit sobril, men det har inte hjälpt så mycket. Jag har slagit mig själv flera gånger. Det var ett tag sedan det kändes så här tufft – just med ångesten. Nedstämdheten är överväldigande. 

 

~~~~

Under kvällen har jag ätit middag – makaroner, tomatsås med oliver och tonfisk. Sedan har jag ätit en massa popcorn, som jag faktiskt lyckades att inte bränna den här gången.

Imorgon väntar disken. Blä.

/Y,