Allting känns så värdelöst och fel just nu. Jag känner mig besviken på världen, mig själv, andra. Jag känner mig som ett ufo. Det känns som om det inte är meningen att jag ska finnas är. Så mycket hopplöshet. Det gäller bland annat kommunikation med andra. Det är svårt att veta vad som går för sig. Ringa, sms:a, ses – hur ofta och hur länge?

Fan så svårt är det att veta vad man får säga och inte. Vad är okej att berätta och vad bör man hålla för sig själv? Jag brukar inte ens vilja prata om saker som stör mig med andra. Detta gäller speciellt mina vänner. Får man ändå inte ut något av det – varför ens försöka? Så känns det ibland, även om jag vet att det inte alltid är sant.

Jag vet inte vart jag försöker komma med det här. Därimot vill jag säga en sak till er som känner mig personligen. Om ni tycker att jag hör av mig för ofta eller dylikt – kan ni inte bara säga det till mig? Jag vill bara veta sanningen. Flera av mina vänner verkar knappt vilja prata med mig och jag förstår verkligen inte vad jag har gjort för fel. Om ni vill att jag ska känna mig mindre misslyckad kan ni väl åtminstone säga vad som stör er så jävla mycket.

Nåja, det här är inte ett av mina starkaste ögonblick. Jag vill bara gråta och just nu hatar jag världen för mycket.