Imorgon är det dags. Jag ska sluta i DBT-gruppen. Nu har jag gått två varv. Det är dags – jag vet. Tyvärr ger sådana här situationer mig så mycket ångest att jag inte vill tänka på det. Usch, jag vill verkligen inte gå dit imorgon. Jävla mardröm. Jag hatar förändringar och har även separationsångest från helvetet. Jag har redan sagt att jag ska komma, fast det känns för jävligt. Det finns inte i min värld att strunta i en sak som ingår i min tidsmässiga planering, oavsett hur mycket jag hatar den.

Jag har förberett mig inför imorgon trots allt. Det finns pizza in kylen som jag gjorde idag (degen köpte jag dock, haha), även mjölk så att jag kan dricka hur mycket te jag vill. Dessutom har jag gjort en lista på DBT-färdigheter som jag kan använda, fast det berättade jag ju om förut.

Jag vet inte om jag orkar med det här.