Ångestens hånskrattande ansikte. Trasiga fingrar letar efter rätt tecken på det slitna tangentbordet. Orden hon vill använda måste hon treva efter invärtes, långt bortom andras förståelse. Hennes ögon är rödgråtna och kinderna är fläckade av svart smink, som hon inte hade orkat bry sig om att ta bort. Varför skulle hon?

Hon har ett vitt nattlinne på sig. Runt axlarna har hon en filt, som åkt ner en aning. Huden knottras. Den psykiska kylan gör att hon skakar. Hon drar irriterat upp filten igen. Hennes händer skakar så mycket att hon stötte till en av de halvfulla kaffekoppar som upptar större delen av hennes otillräckliga skrivbord. Koppen går i kras och kaoset är ett faktum. Kaffet fläckar de manipulativa väggarna. Hon ger ifrån sig ett isande skrik som får de gråtande fåglarna att börja en hysterisk flykt mot tryggheten.

Skärvorna ligger utspridda över golvet. Hon drar upp ärmarna på nattlinnet. Hennes hud har redan blivit utsatt för det röda, vassa självhatet. Än en gång tar hon upp en skärva och rispar tvångsmässigt sin hud. Hon kastar ut skärvan genom lägenhetens helt öppna fönster i den köldbitande vinternatten. Blodet tuggar den vita snön och lämnar spår av smärta.

Orden känns verkliga. Konkreta. Röda fingrar mot de gråa tangenterna. Hon låter kreativiteten flöda som om det vore för allra sista gången.