Det är tröttsamt och känna alldeles för mycket och svänga för fort i humör- och känslolägen. Att dessutom inte ens förstå ett jävla skit av vad folk har för avsikter med saker och ting gör ju inte siotuationen bättre. I går mådde jag skit, men jag och min boendestödjare ordnade så att jag kunde åka med mamma hem till resten av familjen istället för att sova i lägenheten. Jag försökte svälja mina mediciner medan jag pratade i telefon med Johanna. Impulskontroll har jag inte, som ni märker. Jag skulle ha väntat, eftersom en av mina anafraniltabletter fastnade i halsen. Efter att ha försökt ta bort smaken i munnen, i vad som kändes som en evighet, blev jag förbannad. Jag flippade ur totalt, rent känslomässigt. I natt sov jag mycket och i dag vågar jag inte känna efter hur jag mår.