Någonting känns lite, lite mindre tungt i huvudet. Kanske var höjningen av anafranil inte ett så dumt drag. I för sig så har jag tagit både oxascand och lergigan dagligen sedan i fredags, men jag tror att det behövs. Det är tydligen så att man kan få ökad oro vid höjning av medicinen. Jag mår så jävla dåligt, så jag uppskattar minsta lilla lugn.

Nyss ringde jag min DBT-terapeut och bad om hjälp. Jag fastnar som vanligt med tvångstankar och tvångshandlingar när jag tvättar händerna. Sedan berättade jag också att jag tror att anafranil hjälper. Efter samtalet grät jag av lättnad. Tänk om det faktiskt finns en medicin som kan göra det lättare att stå emot tvångsimpulser. Vissa saker har till och med blivit bättre. Jag har inte ryckt ut mina ögonbryn på ett tag. Det beror kanske mest på att jag inte har en pincett hemma, men jag har i alla fall inte gått och köpt en ny. Haha, det är i alla fall något. Inte heller rycker jag ut så mycket hår från mitt huvud längre. Jag har redan ryckt ut över hälften av mitt hår på huvudet. Hur som helst – det finns saker som har blivit lite bättre.

Det kanske finns ett liv för mig också.