I går satte sig en nervös Yolanda på pendeltåget mot Södertälje C…

Det var mycket känslor, flashbacks, självskadetankar, självmordstankar och inre kaos. Inte för att det var något fel på hela situationen – det var rentav trevligt att vara där. Efteråt blev jag så jävla överväldigad. För mycket nytt folk och svårt att hitta. Här träder min Aspergerdiagnos fram mer än vanligt nästan. Det kändes som att jag fick någon slags traumareaktion, eftersom jag aldrig egentligen har trivs i skolan. Någonsin. Ever.

Fast: Jag är stark och envis. På torsdag ska jag dit igen, med nya krafter. Aldrig att jag ska ge upp så tidigt. Känslor är inte farliga.

I dag har jag däremot mått bra. Jag har varit på praktiken och gått lite ärenden. Sedan har jag också haft en del egentid. Väl behövt. Snart är det dags att sova.

Tack för det