huvudet mot väggen

hårt

orosmolnet exploderar

som stjärnor mot ett

blödande förflutet

oskyldiga skuggor

runt de pretentiösa husväggarna

tegelröd ångest

då siluetten lämnar strålarna

dunstar mot gatorna

då orden som aldrig fanns

lämnade sunt förnuft

liksom den franska

balkongens, lömska skugga

där gråa persiennerna 

vill väl