Personalen ska vara där för oss som bor på LSS-boende – inte mot oss. Alla som bor här har autism nivå 1, Aspergers syndrom eller högfungerande autism. Trots det har alla olika behov, för som vi vet – alla är olika, oavsett om du har en diagnos eller inte.

Det finns en kvinna som jobbar här som jag gillade vid första mötet. Personkemin fungerade och jag trodde att det faktiskt skulle fungera oss emellan. Senare upptäckte jag att hon inte alls kunde rutinerna. Erfaren personal, som har jobbat här ett tag, hade erbjudit henne att hon skulle fråga om det var något hon undrade. Precis som man får göra när man har ett nytt arbete. Gjorde hon det?

Nu sitter jag här vid mitt tangentbord och försöker analysera situationen. Runt 5 gånger har hon misslyckats med att kommmunicera med mig. Går man in med nyckeln i någon annans lägenhet när det inte står i rutinerna att man ska göra det? Om jag varit taggig utåt – struntar man då i att komma till det dagliga kvällsamtalet? Jag menar – varför tar hon det så personligt? Ingen annan i personalen gör det.

När jag först flyttade hit, för lite mer än ett år sedan, var det inte många jag fungerade bra med i början. Det har tagit ett tag. I detta fall stör jag mig på att den här kvinnan inte verkar bry sig om vilka rutiner som finns och skäms för att fråga. Hon känns lite arrogant och jag upplever en smått dålig attityd. Jag känner mig väldigt otrygg när hon jobbar.

Är inte bemötande det viktigaste?