Väggen bredvid, utan hopp

gradvis en viskande flopp

när kvävda skrik tystnar,

kan vi påminna – diffust – om systrar,

panikslagen oron jagar – frenetiskt, påminnelsen om ett mönster

sammanflätade gnistor – fimpar aska genom fönstret

grådaskiga tårar, med en gnutta svart rinner i medvetande – likt en giftig sörja

min mentala – frustrerade, färglösa – vandring kan nu börja