Jag känner för att skriva, så jag gör det nu…

När jag skrollade i facebook-flödet ser jag en artikel att barn med autismspektrum är hemma, fast de inte är sjuka eller är sjukskrivna. Jag blir så himla less på skolsystemet. Det är bara anpassat för personer utan diagnos. Bara ca hälften av dessa elever har inte godkänt i svenska, matematik och engelska. Vems fel är det? Det behöver inte vara lärarnas fel – utan det här jävla skitsystemets fel. Visst, det finns både bra och dåliga lärare. Ärligt talat så är det verkligen inte meningen att dessa elever med autismspektrum ska exkluderas redan från början? En del lever ju ensamma även i vuxen ålder – men självklart inte alla.

Det man inte får glömma angående personer med Aspergers syndrom  (jag skriver utifrån det, eftersom jag har den diagnosen) är att alla med diagnos är olika. Man kan inte dra alla under en kam (tolka ej bokstavligt). Jag fick min diagnos när jag var 7 år, men vägrade acceptera den tills jag var 20 år. Missförstånd är min vardag. Många missförstår mina ansiktsuttryck. Jag är inte alltid ledsen om det ser ut som det. Eller arg. Om någon tror det (alltså tror fel) känner jag mig kränkt.

Varför? Ingen ska behöva vara hemma från skolan bara för att allt runtomkring tar för mycket energi. Det är så orättvist. Jag har också varit mobbad och/eller utfryst under större delen av skoltiden – grundskolan och gymnasiet. Jag har ofta inte blivit förstådd och inte blivit tagen på allvar – just för att jag är så högfungerande. Grundskolan gick jag ut med bara VG och MVG i alla ämnen. Gymnasiet gick jag ut med VG i snitt. Just på grund av min envishet. Däremot blev jag rejält utbränd, vilket sitter kvar än i dag. Jag har aldrig skolkat i hela mitt liv. Ibland undrar jag – var det värt det?