Himlens svarta uppenbarelse.
Isande stjärnor mot blodröda stänk.
Den håliga månen vakar över den dimmiga atmosfären. 
Daggigt gräs mot fuktig jord,
man finner ej ord.

En kvinna hoppar från en bro,
inget hopp – ingen tro,
Ett plask hörs i detta mörka hav,
en ilsken doft av sav. 
Hon hade tyckt att vet inte varit värt att leva,
det var ingen idé att treva.
Solen går i moln och regnet öser ner,
aldrig denna kvinna igen ser.

Blodröda läppar och svarta tårar mot den kritvita kudden. Landstingsfilten ligger sparkad vit fotändan. Hon är iförd en nattskjorta. En mardröm gjorde att hon vaknade. Ölburkar kastades mot henne och hennes mamma vandrade runt i den nedfallna lägenheten. 

Hennes mamma var i dagsläget död och hennes pappa dog när hon var liten. 

Hon kramade kudden hårt. Den är svettig. Det brukar kudden alltid bli när hon sover. Varje natt har hon mardrömmar, har inte sovit en natt igenom på månader. Hon ringde på personalen och bad om mer medicin. Den lugnande tabletten föll ner genom hennes strupe. Hon satte sig i soffan i dagrummet på avdelningen. 

Inte skulle hon sova mer.

Svarta moln seglar i himlens atmosfär,
ingen vet hur mycket på solen det tär.
Snart bryter ovädret ut likt en explosion,
änglarna gör en demonstration.
Regnet öser ner och träffar marken,
även på ungdomarna som dricker öl i parken.
Efter att himlen har klarnat upp,
ställer de svarta molnen till med en kupp.

Ett förkolnat träd pryder änglarnas äng.
Det är som om någon inte skall vara där, som skär.
Ensamheten skaver,  inga bravader.
Änglarna dansar tomhetens vals,
en snara dras runt trädets hals.
Det kände ingen smärta,
visste ej om den hade något hjärta.

Dörren till avdelningen står på glänt, i luften luften luktar det bränt. Cigaretten skall tändas, ej återanvändas. Patienterna står och röker med sina kaffekoppar i hand, försöker att ej orsaka en brand. Regnet faller ner från skyn, bortom kaoset finns byn. Den som verkar utan bekymmer, även när det skymmer. 

Ekande korridorer utan slut,
inte finns det något substitut.
Slutna fönster,
destruktiva mönster.
Hjärteskärande skrik,
besvärande kritik.
Ett akvarium mitt i allt,
maten smakar inte salt.
Skrikande tårar,
vi är dårar.

Tomheten ekar i de mönstrade gardinerna,
ute på gatan går en ensam dalmatiner.
I vardagsrummet står en soffgrupp,
som är som en trupp.
En armé som tar bort rastlöshet och sorg,
likt en borg.

Tunga dörrar,
människor som slöddrar.
Alla vandrar runt som zombies i en korridor,
om ens tiden läker sår.
Det kliar i kroppen, 
om ens det är droppen.
Tankarna går på högvarv,
utanför fönstret sitter en sparv.
Ibland vill jag bara sticka härifrån,
jag känner mig lika liten som ett spån.

Isande vita väggar,
här dom medicinerna delar.
TV:ns dova ljud i uppehållsrummet,
här visas det hur det är i slummet.
Medicinerna delas ut flitigt,
även om det är slitigt.
Golven äro färglösa,
här skall vi ej slösa. 
Här är vi sjuka, 
även när vi maten sluka.