Blodprydda påskliljor mot det frostvita gräset.
Gräsets skrik.
Åh, dessa skrik!

Daggkåpor svarta som kol, med en lila juvel i.
Åh, dessa kontraster!

En hand drar över gräset, men det förblir frostvitt.

Kolet – åh, detta kol!
Dessa lila juveler.
Dess skri.

Kontraster, för vad de är.

Vindarna.
Åh, dessa vindar!
Genomskinliga, men ändå blodröda, sveper de förbi.
De drar omkull en flaska Explorer Vodka.
Som om den inte existerade.
Åh, denna flaska!
Den äro en siluett, så skör.

En gestalt syns i det krossade glaset, vilket innebär slutet.

En landstingskopp fylld med kaffe till hälften.
Åh, detta kaffe!
Denna mjölk.
Åh, denna mjölk!
Den är inte vit.
Den är svart!
Svarta nätter.
En svag doft av terpentin.

Drar förbi.

Att man är dragen.

Vita servetter.
Med ett rött avtryck från ett läppstift.
Avtryck.
Åh, dessa avtryck!
Ett skrik formas.
Siluetten är arg.
Den grimaserar, gestikulerar.
Önskar att den inte fanns.

Där i avgrunden.

Blodstänk av theralen mot de vita sjukhusväggarna. 
Skriken äro råa.
Doften av sprit äro ett faktum.
En genomskinlig, lobotomerad, skrikande glasskärva mot det grådaskiga golvet.
Men!
Den gråter.
Djupa, blåglittriga tårar.

De äro levande.

Den låsta porten till avdelningen.
Åh, denna lobotomerade dörr!

Fy fan.

Nyckeln är gömd bland dessa svarta, obehövda skrik – smyckade med hemoglobin.

Porten är arg.
Dess ilskna uppsyn av sammet.
Åh, dessa fejkade leende av sammet!
En smutsig vind smeker dess kind.

Åh.
Porten äro trött.
Den andas ut en besk smak av terpentin.
Åh, dessa mediciner!
De äro sinnesbedövande.

Porten fyller på med ett glas vitt.

En sjukhussäng mot de vita, oskuldsfulla väggarna.
Gula landstingsfiltarna mot de vita lakanen. 
Åh, dessa lakan!
Hjälp, snön skriker!
Skrik som ekar i korridoren.
Röda, förvirrande blodstänk.
De röda sammetsgardinerna skriker.
Helvete, dessa skrik!

Dessa befogade skrik.

En vilsen hjärna.
På det sönderslagna kaklet denna låg.
Den mot mediciner spjärna.
Som ett godståg.

Denna lobotomerad är.
Hjärnan gråter blod.
Det på denna tär.
Godståget kör ner i en flod.

Hjärnan i snön ligger.
Väntar på bättre tider.
En kvinna sitter och tigger.
Mot fattigdomen strider.

Aldrig får hjärnan sova.
Inte heller får den vila.
Även om godståget lova.
Iväg hjärnan kila.

Röda, kolsvarta rosor.
Tillsammans smälter de samman i frostig lava.
Där simmar de runt, som små knott i en varm sommarnatt.

Lavan flätar rosorna samman till ett. 
En siluett, ett allt, en gestalt.

Froströda daggkåpor mot den grönskande ängen. 
Isande droppar pryder dessa daggkåpor.
Åh, dessa froströda!

Solens svarta strålar av eld mot dessa grådaskiga klippor.
Åh, dessa grådaskiga!

Tillsammans flätas de samman till någonting större.

Bakom rosenbusken vandrar en siluett av sammet. 
Rosor röda mot denna siluett.
Som om den existerade.
Rosenbuskens taggar drar rispor mot den sköraste av sammet. 
Droppar av silver öser ner.
Rosors själar äro ej vita längre.

Bloddräkta rosor beblandas med daggkåpornas droppar.
Den glödande solens frostiga strålar mot den dånande marken.
Vita själars skuggor vandra i den dova urskogen.

Gong-gongen slår …

Pilgrimsfärden har bara börjat.

Hennes läppar äro röda,
hennes armar blöda.
Hennes hår äro rött,
hennes leende äro sött.
Hennes blick äro röd,
hennes kropp äro död.
Hennes liv äro slut,
hennes kliv är bara ett substitut.

Frostvita symptom skrivs ner med blodet. 
Pennan doppas i sockret.
Siffror och bokstäver på samma ställe,
vid varje tillfälle.
Svarta droppar kaffe mot det vita pappersarket,
någonstans finns knarket.
Ut från en terapisession,
med en svår depression.
Solen lyser på fönsterkarmen,
håller saker och ting hårt om barmen.