En lång korridor i en av alla grundskolor som finns. Diskreta färger, flera dörrar, många ljud. Utanför dörren nästa längst bort i korridoren, till vänster, sitter en flicka. Hon går i åttonde klass, är mestadels klädd i svart och håller hårt i sina matematikböcker. Lektionen ska snart börja.

Rasterna var den värsta delen av skoldagen. Hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen. Ensamheten låg som ett stort, grått moln över hennes olyckliga gestalt. Vanligtvis stod hon vid skåpen och lyssnade på musik, lutade sig mot elementet. Flickan ville inte att någon skulle undra varför hon var så ensam, så ofta gick hon in på toaletten och lät tiden gå. När hon blev trött på att titta på klockan tog hon sina böcker, sin musikspelare, sitt mod och gick upp för trappan till salen där nästa lektion ägde rum. Det var så det var den här gången också.

Alla låtsades som om hon inte fanns. Ingen yttrade ett ord i hennes riktning, såvida de inte var tvungna. Hon stängde ofta av denna outhärdliga tillvaro med sin musikspelare. Hennes trygghet, hennes liv, hennes trogna.

Hon visste att det pratades. Om henne – allt hon var. När hon nu satt i denna långa korridor, med matematikböckerna i knät, kommer plötsligt någon fram och frågar hur hon mår. Aldrig har de pratat förut. Hon förstår inte riktigt vad det är som händer. Samtidigt lägger han handen på hennes lår. Flickan svarar sanningsenligt att hon inte mår så bra och börjar känna sig ytterst obekväm. Hon börjar gråta ohejdat och springer därifrån, precis när läraren kommer och ska öppna klassrummet.

En annan flicka i klassen kommer fram till henne och försöker trösta. Sedan säger hon att den som rör den stackars flickan skulle få pengar av de andra pojkarna. Hon förstår inte då vad hon har gjort för att förtjäna detta, men med tiden gick det upp för henne – värdelöshetens bittra tårar gjorde henne påmind.

Åren går och flickans självförtroende bryts sakta, men säkert, ner. Periodvis lever hon i mörkret, mer och mer. Till slut fanns det inget annat val. Hon tar till vassa ting, mediciner för att rädda sig själv, kontrollerar sitt matintag. Ibland medicinerade hon samtidigt som hon intog alkohol, vilket gav henne minnesluckor. Den onda cirkeln hade tagit sin början.

Fortfarande kämpar hon – för ett liv värt att leva, för sin existens, för de som bryr sig.

Någon gång kanske hon får leva på riktigt.

Ett förtvivlat skrik skär genom den stärnklara natten. Kvävt, frustrerat, tomt.

Flickan står ute på en grön äng, lämnad i sommarnattens våld. Ensamheten äter upp henne inifrån. Hon vet inte om hon vill leva eller dö, men ångesten över ovissheten är ett faktum.

Inget svar.

Hon sätter sig på det daggvåta gräset. En blomma – rosa, vissen, skör. En tår trillar ner, förändrar blommans färg. Den sorgsna, svarta blomman är fortfarande vacker – trots att den bytt skepnad. Flickan river sönder blomman samtidigt som hennes tårar rinner, obehärskat.  Den vita klänning hon bär fläckas bit för bit, för varje tår hon fäller.

Fortfarande inget svar.

Rastlösheten är en av hennes trogna följeslagare. Hon springer över ängen och snubblar över en rot. Än en gång fäller livet krokben för henne. Ett av hennes många sår på armarna har skrapats upp. Röda droppar faller ner på hennes hud och hennes en gång vita klänning. Inga tårar faller nerför hennes kinder. Allt hon kan känna är tomhet. Utan hämningar försöker hon skapa blåmärken på sin redan trasiga kropp. Aldrig får den läka.

Hon ger upp hoppet på att någon ska besvara hennes skrik, utan lägger sig på marken och låter natten sluka henne.