Den filmen har jag kollat på med mina föräldrar ikväll, haha. Love it!

Jodå, det är trevligt med komedier – bara de inte handlar handlar uteslutande om kärlek. Då riskerar jag att bli väldigt uttråkad, ty de slutar då ofta på liknande sätt.

Förövrigt så har detta varit en helt okej dag – till och med bra. En del ångest, men det tänker jag låta gå.

/Y,

Haha, det var väldigt längesedan jag kollade på den filmen – men den är rätt kul. Det som gjorde mig lite nere när jag kollade på den var att jag verkligen inser att jag aldrig hade en normal tonårstid. Vad som är normalt är en annan fråga. Inte i högstadiet i alla fall. Jag hade inga vänner då och det var ju sådär lagom trevligt – eller ja, det sög rakt igenom. Allt man fick höra var snack bakom ryggen om hur konstig och onormal man egentligen var. Vilka äckliga, jävla idioter man var tvungen att möta varje dag i skolan. Tur att flera av mina lärare var bra, men det är inte samma grej. Vad gör man då på rasterna? Går på toa, lyssnar på deprimerande musik för att ha något att identifiera sig med. Det var så det såg ut på den tiden.

Som tur var hade jag lite kompisar på min fritid, men tydligen var det inte tillräckligt för mig. Jag fick för mycket skit i skolan. Aldrig nöjd, som vanligt. Det är i alla fall sådana här tankar som snurrar runt i mitt huvud när jag ser filmer som denna. Sedan kan man ju inte förbigå att den är jävligt kul, för att den påminner om vad man brukade kolla på när man var yngre – det var ju ingen bra tid, men ändå.

/Y,

Jag befinner mig hemma hos mina föräldrar. De kollar på en film som jag hatar – ”Djävulen bär Prada”. Man mår verkligen dåligt av att se på den, så jag vägrar. Den handlar i alla fall om en kvinna som börjar jobba på ett modemagasin och hennes chef får henne att se jobbet som hennes liv. Jag har verkligen svårt för den här filmen. Den största anledningen är att det hela tiden pratas om bantning, viktnedgång och klädstorlekar. Hur sjukt är inte detta?! Jag kan inte begripa att mina föräldrar sitter och kollar på den här filmen! Ilska var det jag kände när jag såg filmen. Det är klart jag förtstår att det pratas mycket sådant inom modeindustrin, men jag kan fan inte begripa att man gör en sådan film i ett samhälle där både ätstörningar och psykisk ohälsa ökar.

Ingen kan hindra regissörer från att få idéer till sådana här filmer, men jag tycker ändå att ”Djävulen bär Prada” är respektlös. Sedan kan man inte förbigå att filmen tar upp andra aspekter av handlingen än dessa idealfixerade delar av den. Det som egentligen får kvinnan som blir anställd på modemagasinet att stanna kvar på sitt jobb är den ständiga manipulationen från modeindustrin i allmänhet. Hon blir helt förändrad som person. Något som bör nämnas är att hon trots detta lyckas inse att det inte är värt att offra så mycket för ett jobb på det sättet. Denna filmatisering är genomtänkt, men otroligt överdriven och respektlös mot de som faktiskt försöker bli friska från sina ätstörningar. Det blir lite som ett hån – Det gör mig förbannad! Men filmer som denna förekommer och det går inte att hindra. Det finns väl bara en sak att göra – Acceptera att den existerar och försöka släppa störande tankar kring den. Det är svårt, men tyvärr ett måste.

I feel so much better now.

/Y,