Haha, nu blev jag lite inspirerad av Nine Inch Nails kan man lugnt säga. På något sätt måste jag bryta denna förbannade onda spiralen. Den bara snurrar neråt och neråt tills man kanske ser botten. Eller, jag vet fan inte. Finns det ens en botten? Hur vet man att man nått botten?

Så många frågor, men inga jävla svar.

Hej på er.

Det här har inte varit en bra dag. Den började med att jag försov mig och skynda till soc-mötet som jag skulle på. Ändå kom jag försent. Jag fick stöd i telefon av mig himla snälla boendestödjare. Hon köpte även en kopp kaffe till mig, så gulligt gjort! Resten av dagen visste jag inte vad jag skulle göra, förutom att gå och få en ansiktsbehandling av en kompis (som går en hudvårdskurs). Jag var och fördrev tiden lite på MISA. Det var bra att jag fick sitta i ett rum där, fast jag inte brukar det på onsdagar. När jag skulle gå från ett rum till ett annat med alla mina saker samt en kopp kaffe och min mapp snubblade jag. Kaffekoppen for i väggen och alla mina papper blev blöta. Jag fick hjälp av snäll personal där, tack!

När jag kom hem till lägenheten nyligen upptäckte jag att foten är helt uppsvälld. Suck. Dessutom mår jag fruktansvärt dåligt psykiskt. Jag mår skit, men alla verkar tro att jag mår bättre. Visst, mina mediciner har gjort att jag kan åka kommunalt samt lyssna på musik någorlunda. Min OCD är fortfarande väldigt svår, min ångest är hög och mina humörsvängningar är hemska.

Hoppas att ni har det bättre än jag.

Jag har inte varit särskilt aktiv här de senaste dagarna. Ända sedan i onsdags har jag umgåtts med B nästan hela tiden. Vi har blekt mitt hår, flummat, pratat allvar och lite annat. I går var vi ute på krogen med några.

I dag vet jag inte hur jag mår. B har nyss åkt hem. Jag känner mig inte så stabil. Allt är bara kaos hela tiden. Det känns dock som att det går lite bättre med att kämpa emot tvången, men det betyder ju inte att jag plågas mindre av dem.

Mitt humör. Jävla berg- och dalbana. Vilken skit måste jag säga. I morgon har jag läkarsamtal och detta ska definitivt nämnas. Jag orkar inte må så dåligt att jag vill dö. Inte fan orkar jag heller vara så jävla speedad att jag vill göra någonting helknasigt som medför jobbiga konsekvenser. Mitt psyke orkar snart inte mer.

I dag har jag varit på MISA till kl 17 och haft praktik. Det gick ganska bra.

 När jag skulle hem fastnade jag i ungefär 2 timmar utanför porten dit. Jag fastnade i tvångstankar, ångest och kyla. 

Usch, jag vill nog kanske bara gråta. Eller skrika. Jag vet inte. Inte ett helvetes jävla skit vet jag. Kanske vill jag bara slå nävarna i väggarna och skrika på hjälp. Rädda mig ur den här jävla skiten!

Musik just nu: Ulf Lundell – Aldrig så ensam

Jag är så trött på den här jävla ångesten.  Helt slut är jag! Snart ska jag nog försöka sova, men först ska jag dricka upp mitt te. Citrus-te som jag fick av min fina vän Anna.

I dag har jag varit på arbetsterapi. Jag ritade en My Little Pony, hihi. När jag var liten hade jag massor av sådana. Någon gång ska jag kanske ta kort på det jag har åstadkommit på arbetsterapin och lägga upp på bloggen.

Igår gick jag och lade mig när klockan var mellan 20 och 21. Jag var trött och mådde inte bra. Dagen hade präglats av ångest över att jag inte förstår mina egna känslor, vilket i sin tur gav mig tvångstankar. När klockan började närma sig 10 gick jag upp. Mamma ringde mig strax efter det. Kanske åker jag och hälsar på dem idag, även fast det är jobbigt att åka med kollektivtrafiken.

Nu sitter jag och lyssnar på Kent och mitt kaffe är kallt.

Både natten till igår och natten till idag har jag sovit ca 11 timmar. I dag sov jag även en stund på dagen. Jag kunde inte hålla ögonen öppna. Min DBT-terapeut var här idag. Vi jobbade med exponering i min lägenhet. Det tog antagligen mycket på krafterna.

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Ibland mår jag riktigt dåligt och vet inte vart jag ska ta vägen. Mitt humör pendlar väldigt mycket, men oftast är jag depressiv.

Jag mår skit. Saker och ting fungerar inte. Väldigt ofta har jag ont i bröstkorgen, troligtvis på grund av ångest. Tvångstankarna är outhärdiga. Det känns också som att folk drar sig undan mig.