Det här med att umgås med fler än en person åt gången är väldigt ångestskapande för mig, inte alltid – men för det mesta. Självklart finns det situationer där jag klarar av det bättre, exempelvis om man har druckit alkohol. Så är det ju, man blir mer social om man har fått i sig lite.

Just denna kväll var jag i en situation som jag väldigt jobbig för mig. Min kompis T ska åka till Kina och vara borta i 10 månader, så hon hade en liten avskedskväll. I början gick det helt okej, när vi bara var några stycken. Sedan började det komma fler och ångesten var där. Jag kände mig bara som en betongstatist – alla som var där kände jag, men det fanns ingen som jag kunde prata med till slut. Folk skrattar, pratar och bekräftar varandra – men jag kan inte. Det blir en slags överansträngning och det är helt klart ett problem jag har haft länge. Jag gick hem efter mindre än 2 timmar. Det gick inte att vara kvar – jag orkade inte.

/Y,

Jag hatar tomhetskänslan. Det går inte att tänka – allt blir bara förvirrat.

Fuck this shit.

/Y,

Jag orkar inte ta initiativet att gå och lägga mig, för då kan jag ändå inte slappna av – hur trött jag än är! Förbannad jävla helvetes väckarklockor – både en CD och mobilen. Jag ska träffa min DBT-terapeut idag, så jag måste ju upp. De senaste dagarna har jag känt mig lite mer avslappnad när jag ska gå och lägga mig, just för att jag inte behövde ställa väckarklockan. Nu när jag tänker efter är det kanske därför jag har mått bättre. Det och melatoninet. Jag älskar melatonin – det gör mig pigg på morgonen. Jag förstår fortfarande inte att jag faktiskt kom upp strax efter 9 idag!

Åter till ångesten då. Inte för att det är ett så muntert ämne – men i alla fall. Bara att tänka på väckarklockan ger mig ont i huvudet och allting. Jag känner mig helt överansträngd när jag väl känner mig ”färdig” att sova – alltså färdig med att kolla väckarklockan oräkneliga gånger. Suck. Tur att det går bättre med spisen och lite bättre med dörren i alla fall. Jag drömde ju en mardröm förra veckan, så det blev jobbigare med dörren då – kände mig så nojig. Man kan ju alltid hoppas på att det ger sig snart.

Nu ska jag ta min melatonin-tablett.

/Y,

Åh, jag klarar inte av förändringar. Jag är så otroligt trött på det – hade planer imorgon med en kompis, men det blir inte av. Det suger – men vad ska man göra liksom? Jag som tyckte jag hade allt planerat, men nu har jag ingenting. Fy fan för att jag aldrig klarar någonting.

Typiskt mig. Så jävla typiskt mig.

/Y,

Just nu är jag så otroligt jävla trött på allt. Jag är så trött på mina reaktioner på saker och ting. En kompis ringde för ett tag sedan och frågade om jag ville komma till Popaganda, för att hon vet att jag gillar Säkert! som skulle spela där – om 1 timme! Som vanligt blir jag galet stressad, som jag alltid blir när folk ringer spontant och vill ses. Det är ju jättekul att hon frågade, men min reaktion var ju som vanligt väldigt ångestladdad. Jag började till och med gråta. Snacka om överkänslig! Typiskt aspergers syndrom.

När jag gick hem efter en liten tur på stan (hämtade ut melatonin på apoteket) blev jag så deppig att jag kände för att trycka i mig massor med glass, så jag köpte det. Haha, det brukar ju kännas bra att äta glass när man är deppig – så jag körde på det. Men nu måste jag äta middag först, annars kommer min matstruktur att gå helt åt helvete. Nu ska vi se om jag får i mig något, ty jag har haft rätt mycket matångest de senaste timmarna. ”Fanfanfan” –  Käraste Thåström.

Jag skrev förresten lite när jag satt i Vitabergsparken efter tentavaktspasset, som jag tänker lägga upp här. Men först ska jag som sagt äta middag!

/Y,

Jag avskyr att behöva ställa min väckarklocka, vilket jag har behövt göra varje dag hela den här veckan – och även idag. Det är så tycker tvång kring det. Jag tror inte att jag ska komma upp, så jag ställer alltid två stycken. Dessutom behöver jag kontrollera att de är på hur många gånger som helst. Alarmvolymen, tiden och signalen. Helvete. Hur ska jag någonsin kunna slappna av och leva normalt om det är så här hela tiden? Suck …

Nu dricker jag varm mjölk med honung i hopp om att bli lite lugnare. Jag bör gå och lägga mig snart – ska upp 8:00 imorgon för att hinna till jobbet. Sedan måste jag ordna någon slags lunch innan jag åker.

Tack för alla kommentarer, de uppskattas verkligen!

/Y,

”Aspergerångest”. Det – och en slags malande ångest som inte vill släppa. Jävla skit, jag orkar inte med det här! Varför hör folk inte av sig? Inte ens ett sms. Blir så trött. Är det så svårt eller?

Nu ska jag nog sova. Imorgon ska jag träffa finaste M!<3

/Y,

Jag mötte upp mamma vid bussarna vid Danderyds Sjukhus. Vi gick till det huset min läkare sitter i. Utanför gav mamma mig utredningen som jag behöver inför samtalet med Stadsdelsförvaltningen. Det kändes konstigt att läsa den. Väldigt mycket stämmer fortfarande in på mig. Då gick det upp för mig att jag verkligen har aspergers syndrom och att det var onödigt av mig att ha förnekat det i så många år bara för att jag har fått så mycket skit pga den.

Gråten började komma redan i början av läkarsamtalet. Läkaren såg redan innan tårarna började komma att jag var ledsen.
– Varför är du ledsen? sa han.
Då berättade jag en sida av mig som han inte verkar ha lagt märke till tidigare. Mina problem som är aspergerrelaterade. Fram till för några månader sedan har jag försökt intala mig själv att jag inte har aspergers syndrom, att det är över. Fan heller, insåg jag efter ett tag. Det är lika bra att inse och acceptera, annars kan man varken berätta för någon eller få hjälp. Jag pratade med mamma nyss och hon sa att det var bra att han frågade varför jag var ledsen istället för att prata vidare istället. Det tycker jag också så här i efterhand, just då var det minst sagt jobbigt. Jag grät nästan hela läkarsamtalet – det gick inte att sluta. Jag fick remiss till habilitering. Där ska jag få prata med en psykolog som är expert på aspergers syndrom och liknande tillstånd. Jag fick även ett recept på en medicin som heter Circadin, där melatonin är det verksamma ämnet. Det här känns bra.

Nu är jag jävligt trött och skakad efter samtalet. I skrivandets stund sitter jag och dricker te hos familjen. Snart ska jag titta på 2 1/2 men.

Imorgon blir det möte med min DBT-terapeut.

Hold the best.

/Y,

Jag är så otroligt trött på mina känslor. Just nu vill jag bara bli räddad från dem. Tänker på imorgon – inget planerat fram till 16, då har jag mitt läkarsamtal. Vad ska jag göra innan? Gå och dö, antar jag.

”Håll ut, jag behöver dig…”

– Kent

Skrik från helvetet, eller hur man nu ska tolka det. Jag är överkänslig och instabil, I get it. Tur att jag är räddad på sätt och vis här i lägenheten. I alla fall från vissa saker som jag förvandlar till något destruktivt.

”Stå ut med mig, jag behöver dig…”

/Y,

Jag känner mig så föraktfull mot mig själv och mina tankar just nu. Det är svårt att acceptera att det har varit som det har varit i mitt förflutna, jag vet inte ens om jag klarar det. Hatet är för stort.

/Y,