Jag kan inte begripa att jag inte klarar mig bättre själv – det känns hopplöst. Bara att komma ur sängen är ett jobb i sig. Att gå upp när väckarklockan ringer går inte, jag måste snooza! Kroppen är helt utmattad när jag vaknar – oavsett hur länge jag har sovit och oavsett om  jag har tagit min sömnmedicin eller inte. Hur länge ska man behöva stå ut med det här?

När jag sover hos någon kompis kan jag i alla fall gå upp. Då fungerar det, men inte i min ensamhet. Ibland känns det som om jag inte kan åstadkomma någonting när jag är själv i min lägenhet. Kolla på tv eller någon serie på DVD är vad jag klarar av. Om jag är lite speedad  i humöret kan jag städa. Disken samlas alltid på och jag får alltid vänta på en ”städimpuls” för att detta ska bli lugnt. Mår jag dåligt så blir ju inte ett jävla skit gjort. Detta gör mig otroligt frustrerad. Klarar jag ens av att bo själv? Jag har klarat det i ett halvår nu, men det har inte varit lätt – och främst, jag vet inte om jag klarar det så bra som jag skulle önska.

/Y,

Jag mådde så jävla dåligt igår att jag tog mig ner till Centrala Jouren på Rosenlunds sjukhus. Läkarsamtalet var lyckat tyckte jag. De tyckte att jag ska gå igenom mina diagnoser med min ansvariga läkare (eller någon annan) så att jag får rätt hjälp och eventuell medicinering. Det känns bra, eftersom de sa att det var mycket oklarheter kring min problematik.

Sedan åkte vi till S:t Görans sjukhus och där låg jag över natten. Usch, jag vet inte riktigt om det var värt det. Alltså, jag mår ju bättre nu – men jag behövde ju vara ensam en massa i alla fall. Fast det kanske var bra för att jag fick hjälp när jag behövde utan att slå något telefonnummer, typ. Jag fick i alla fall sova – tog en propavan som jag fick av personalen.  Jag kom därifrån nu i förmiddag med en läkemedelspåse med några Truxal. Är det någon som har någon erfarenhet av denna medicin? Berätta gärna i så fall!

Nu mår jag bättre i alla fall. Ska möta upp S i stan och ha picknick eller något, sedan ska vi se Harry Potter med Y och några andra.

/Y,

Hej!

Nyss gick mamma och pappa och la sig plus att jag och Y precis la på vårt telefonsamtal. Jag ska iväg på min lunchgrupp imorgon och jag är orolig som vanligt för att jag inte ska vakna. Jag har ju bara en veckarklocka (jag brukar ha två) – den andra är ju hemma i lägenheten. Det blir alltid bråk för att jag vill att någon av dem ska ringa i fall att, så att jag verkligen vaknar. De tycker alltid att jag är urlöjlig och säger att det är sömntabletterna som förstör allt (ja men skyll på sömntabletterna liksom, det är ju också en sysselsättning – ironi åsido). Tänk att man blir upprörd över sådana småsaker!

Jag tänkte i alla fall också berätta en positiv sak. Förut sms:ade jag A och frågade när vi skulle ses imorgon. Vi bestämde tid och plats i alla fall. Sedan frågade jag om det kändes bra att hennes pojkvän hade kommit hem idag (klart det gör, men det är väl alltid trevligt att fråga). Hon svarade. Sedan sa jag att jag tyckte att de är söta tillsammans och menade det. Okej – jag kanske måste förklara detta lite: Jag säger sällan sådant till folk på grund av min svartsjuka, men jag ska verkligen börja försöka med lite mer sånt. Det betyder inte att jag ogillar när mina vänner har skaffat pojkvän/flickvän utan snarare att jag tror att de aldrig mer kommer att vilja umgås med mig bara för det. Galet – jag vet. Men jag kan inte riktigt rå för det, fast det är något att jobba på.

Just nu mår jag inte bra alls. Maten har gått åt helvete idag och humöret likaså – men det är ju så det blir när man inte äter regelbundet. Jag får helt enkelt skylla mig själv!

/Y,

Trött i kroppen, ont i huvudet och ont i halsen – minst ett av dessa upplever jag varje dag. Är det någon som känner igen sig och/eller vet vad man kan göra? Det kan ju knappast vara stress – jag gör inte ett skit om dagarna, almost. Men visst kan man vara stressad rent psykiskt… Äh, jag vet inte!

/Y,

AAAH – jag orkar inte att reagera så starkt på vissa saker att jag får ångest. Bara för att en kompis skriver något till en bekant till mig (den ena är kille och den andra är tjej) så blir jag helt ifrån mig! Jag tror typ att de kommer att bli tillsammans eller något och att jag kommer att bli ensammast i världen. Överkänslig eller vad?!

Suck.

Jag fattar inte att farfar sa som han sa! Han sa att jag hade ”lagt på mig lite” och ”att jag var så mager förut”. Kul att det var precis innan vi skulle äta också!!!!!!!! Jag åt i alla fall lite, men är fortfarande hungrig. Vilken ätstörd människa kan äta ordentligt efter det där?! Jag är förvånad över att jag ens fick i mig något. Farmor frågade om jag fortfarande åt efter ett matschema – jag svarade kort och lite surt (inte så jävla konstigt, eller hur?!). Sedan när jag inte villa ha mer mat (inte så konstigt, det heller) så tryckte de på. Jag sa tack för maten och gick. Varför är jag så jävla fet att folk lägger märke till det? Jag som trodde att det gick bra för mig, men så fan heller! Det var längesen som jag kände mig så här vidrig. FY FAN VAD JAG HATAR MIG SJÄLV! Fan vad jag vill dö just nu. Jag undrar om jag någonsin kommer att få i mig någon mat igen.

FUCK IT.

Åh, jag blir så trött – jag som trodde att jag hade min ätstörning någorlunda i schack! Inte tankarna tydligen. Jag har hakat upp mig på en grej jag hörde idag, vilket gjorde att alla tvångstankar kring maten har kommit upp till ytan igen – förhoppningsvis bara tillfälligt dock.

Flashback: (tidigare idag)

Jag var och handlade på Lidl – kallrökt lax, gräddfil, oliver, majs, paprika och mjölk. När jag ställer mig i kassan står en man framför mig som är väldigt överviktig. Jag började stirra på vilka varor han ska köpa och lägger speciellt märke till en vara som var av samma märke som mina oliver var. Då börjar jag tänka att jag kanske blir tjock om jag äter just dom oliverna, men jag trotsar tanken och köper dem i alla fall. När jag har betalat ser jag att det ligger en vara kvar som någon har glömt. Jag ropar ”ursäkta!” efter mannen, men han hör mig inte. Istället vänder sig en annan kund mot mig och jag säger bara: ”jag vet inte om det var hans” och orkar verkligen inte bry mig mer om den saken. Det är väl för fan inte mitt problem heller!

~~~

Det är så jobbigt när det kör ihop sig i huvudet. Jag hade inte ätit särskilt mycket mat idag, så det kanske inte var så konstigt att jag fick mycket tankar ring maten. Men det var ett tag sedan det blev så här extremt. Med maten så är det som med allt annat för mig – antingen så går det bra eller så går det helt åt helvete – jag försöker verkligen att jobba med mitt svartvita tänk.

Nu ska jag söva. Jag slumrade till för en stund sedan och vaknade igen – pratade sedan i telefon med Y en stund. Hon sa att jag lät väldigt trött. Det beror nog på att jag och M pratade till sent på natten, trots att jag skulle upp tidigt till mötet med min terapeut. Men det var värt den korta sömnen i alla fall – vi hade många givande samtal.

/Y,

Nyss upptäckte jag att jag inte har fyllt i mítt veckokort till DBT:n sedan i onsdags – det är flera dagar sedan. Jag har inte ens tänkt på det. Det enda som har varit är det känslomässiga kaoset, så jag har väl helt enkelt förträngt det. Jag får väldigt mycket dömande tankar av att tänka på detta, men trots det fyllde jag i nu så här i efterhand. Då måste jag kolla i min kalender för att se vad jag har gjort, annars minns jag inte så mycket. Jag skulle nog inte klara mig utan kalender…

Klockan är snart 2 på natten och jag ska upp ca 10, så jag bör sova. Imorgon ska jag träffa Malvina. Vi ska till Barkaby och gå någon outlet, så vi ses vid T-centralen och tar pendeln. Sedan ska vi nog hem till henne och kolla på  någon skräckfilm som hon inte vågade se själv, haha!<3

Nu sitter jag här och lyssnar på VNV Nation och överväger att gå och lägga mig. Nej, nu är det verkligen dags.

/Y,

– Kent ~~~

Låt: Socker.

 
Hej igen!

Jag sitter på min säng med en kopp grönt te och funderar och lyssnar på musik – tänker tillbaka på ett av mina och J:s många samtal denna helgen. Ett av dem har fått mig att fundera. Vi pratade om framtiden. Hon hade hur mycket idéer som helst- och detaljer. Jag därimot,  hade inget att komma med alls. Vilsenheten är för stor just nu. När jag tänker på framtiden är det helt tomt.

Jag tror att jag har pratat med mamma om det här förut, om jag inte minns fel. Någonting i stil med att jag inte tror att jag kommer att leva så länge eller att något kommer att hända mig – för att jag inte ser någon framtid. Det låter helt hopplöst- jag vet inte ens om jag har några drömmar! Detta har jag diskuterat med min pappa för ett tag sedan, just det här med drömmar. Det är svårt att ha en ”stabil” dröm, eller hur jag nu ska kunna beskriva detta. Allting skiftar med humöret.

/Y,

Den biter mig i arslet var jag än går. Jag kollade nyss på tv-tablån och såg att Solsidan kommer ikväll – kul, tänkte jag. Men nu fortsätter den helvetes jäävla fotbollen på den kanalen, fan vad jag stör mig. Är det så jävla svårt att skriva rätt tid eller? Nu är det reklam i alla fall – bäst för tv4 att Solsidan kommer sen! Förutom det så känner jag mig så jävla tjock och uppsvälld bara för att jag åt några godisar efter att jag hade ätit middag. Jag trodde verkligen att det skulle gå att göra det, men fan vad fel man hade! Usch, vad jag hatar mitt utseende just nu. Nu känner jag mig plötsligt ledsen, även om irritationen ligger kvar. =/

Ursäkta för det här otroligt deprimerande inlägget, men nu kommer tydligen Solsidan i alla fall  – så jag behöver i alla fall inte slå ner tv4! Skriver om helgen senare!

/Y,

Hej!

Jag känner mig väldigt förvirrad just nu. Fläktens surrande, tangenternas välbekanta ljud, huvudvärken som förstör min koncentration på det jag försöker göra. Jag får hela tiden impulser att göra saker på andra internetsidor, men försöker i alla fall att ta en sak i taget – skriva detta blogginlägg för att sedan gå in på den hemsidan jag tänkt, fortsätta läsa i boken jag håller på med eller koka en kopp te. Eller alltihop – bara jag inte gör allt samtidigt, som jag ofta tenderar till att göra. Hopplöst ju – tomheten biter mig i arslet.  Någon som känner igen sig?

/Y,

Nu är det morgon och jag gick och la mig igår – i tid för en gångs skull. Jag hade legat i sängen och lyssnat på musik ett tag och kände mig allmänt ångestladdad, sedan gav jag upp och stoppade i mig en insomningstablett. Precis då ringer Y och vill prata, så då gör vi det. Jag vet att det inte är någon bra idé att göra något annat efter att man har en insomningstablett, det vet man ju… Men men,  jag orkade inte bry mig, dessutom låg  jag ju bara i sängen. Vi pratade ett tag och jag var allmänt konstig, lite för impulsiv med vad jag sa. Y tyckte att jag skulle sova efter ett tag. Värdelös man kände sig då. Under vårt samtal hade jag fått sms från en person som jag får jobbig ångest över, jävla dumma relationssituation. Varför ska det vara så hopplöst?

Nu har jag i alla fall vaknat och är fortfarande helt slut trots ca tio timmars sömn, vilket inte känns bra. Dessutom hade jag lyssnat på musik när jag somnade. När jag vaknade så hade sladden till mina hörlurar gått sönder – JÄVLA SKIT! Orkade inte ens gå upp ur sängen på ett tag för att jag var så sur för det. Det var ju min födelsedagspresent från Y och C ju. =/

Snart ska jag duscha och fixa mig. Jag ska iväg på möte.

/Y,

Klockan är strax efter 22 och jag är trött. Det är inte särskilt ofta det händer. Jag har ont i hela kroppen – det känns som när jag ska ha mens, men det hade jag ju nyss. Det är beror säkert på att jag inte sover ordentligt. Väldigt intressant – jag vet, haha! ;)

Nej usch, nu ska jag gå och lägga mig. Jag är bara sur och grinig och har ingen lust att skriva om det just nu.

BLÄÄÄÄÄÄÄ !

/Y,

Ibland förstår jag mig inte på mina problem. Så fort det dyker upp en situation som vållar problem för mig blir det bara kaos i huvudet för mig. Jag fattar inte att allt ska vara så himla svartvitt för mig, men som tur är jobbar jag på mina gråskalor – de måste finnas där någonstans och bara väntar på att bli upptäckta. Man måste väl få låta lite hoppfull, liksom – helt enkelt acceptera att det tar sin tid. Tyvärr känner jag mig väldigt hopplös ibland, eller ja, ofta – men det betyder inte att det alltid behöver vara så.

Tänk att jag alltid gör en otroligt stor grej av något som alla andra tycker är en småsak! En kommentar på facebook, ett mail, någon som skrattar på gatan – självklart skrattar de åt mig. Jag försöker tänka på att de förmodligen skrattar åt något annat, men det får inte riktigt plats i min verklighet. Mycket av min energi går åt till att tänka på sådana här saker och jag kämpar dagligen med sådant som inte skulle få plats i  ”normala” människors tankar. Sedan kan man ju diskutera vad ”normalt” är, men ni förstår vad jag menar.

Idag färgade jag mitt hår. Det var som bekant rosa innan och jag kände då att jag ville ge ett lite mer seriöst intryck när jag ska börja min skrivarkurs på måndag – dessutom så behövde det färgas pga utväxt. Jag köpte i alla fall en mörkröd färg, men jag blev väldigt besviken över resultatet. Det blev mycket ljusare än jag hade förväntat mig. Jag skulle nog ha haft mörkare hår innan jag färgade på det röda. Om jag har tur kanske det blir snyggt om jag fixar det med plattång eller något, det vet man aldrig. Äh, nu känner jag mig bara desperat.

Hoppas jag inte skrämmer iväg någon läsare i mitt försök att vara lite mer ärlig. Jag har ingen lust att byta blogg bara för att jag vill skriva mer personligt om tankar, känslor och problem – det finns faktiskt inlägg jag vill ska finnas tillhands att titta tillbaka på.

/Y,

Hej på er!

Är det någon mer än jag som är väldigt rastlös på kvällen istället för att vara trött? På dagarna har jag knappt någon energi alls, men på kvällen är jag speedad. Jag kommer nästan aldrig i säng innan 00, även om jag kanske sitter vid datorn ett tag innan jag ska sova. Men grejen är att när jag väl ska sova kommer jag på flera andra saker jag ska göra innan – jävla impulser. Det kan vara att noppa ögonbrynen, fila/måla naglarna, diska, städa, dricka te, skriva osv. Kan man inte få någon ro, eller?

Om du har något att säga om detta – oavsett om det är tips, erfarenheter eller något annat – TVEKA INTE ATT LÄMNA EN KOMMENTAR!

/Y,