Det var sista veckan på nionde klass, sedan väntade gymnasiet.  Bara några dagar till skulle hon behöva hålla ut.  På kvällen var det bal på skolan för alla nior. Hon ville egentligen inte gå dit, men hon hade ingen aning om att alternativet att stanna hemma fanns. Alla de andra tjejerna i hennes klass hade en kille att gå dit med. Det hade alla utom hon – tjejen som alla elever pratade bakom ryggen på.

Hon promenerade till skolan själv, olikt alla de andra. Håret var fluffigt, skorna var rutiga, naglarna var röda och hon bar en simpel svart klänning. Om halsen hade hon ett vackert halsband med ett hänge som föreställde ett svart hjärta, ett punkhjärta, som hon hade fått av en god vän. Det var hennes enda trygghet en kväll som denna.  Egentligen ville hon bara vända om och gå hem, men hon kunde inte tänka så långt. Hon gjorde som andra sade att hon skulle göra.

När hon kom fram till skolan stod många föräldrar och stolt fotograferade sina tonåringar. Alla var överdrivet finklädda och såg ut att ha spenderat lång tid på att göra sig färdiga inför kvällen. Hon förstod inte varför det var så viktigt för de andra tjejerna att de skulle se så perfekta ut denna kväll, själv ville hon bara se ut som hon brukade.  Det handlade bara om att ta sig igenom detta, precis som allt annat. De ville att hon skulle vara med på bilder på hela hennes klass, men som vanligt stod hon där ingen såg henne.

Först var det middag. Hon kände sig obekväm och pratade nästan inte med någon.  Efterrätten åt hon upp, för att sedan gå och hämta mer.  Hon lade märke till att ingen annan gjorde det.  Ångesten tog ett fast grepp och henne och hon kände sig genast dum.  Ensamheten hängav sig åt henne och hon lät sig slukas. Hon gick sedan ut ur matsalen för att gå på toaletten. När hon satt där inne var det någon som öppnade dörren och stängde den lika fort. Hon hade glömt att låsa och kände sig bara ännu dummare.  Personen som hade öppnat var från årskursen under henne. Hon och hennes kompisar hade tydligen hjälpt till och servera maten, visste hon. När hon kände sig redo gick hon ut från toaletten. Då kom flickan från årskursen under och bad om ursäkt för att hon hade öppnat dörren. Hon själv sade ingenting och gick därifrån, som om ingenting hade hänt. Det fanns inga ord, ingen ork till att uttala dem.

Inne i matsalen där balen var skulle de börja dansa snart. Hon sade till sin lärare att hon skulle gå hem och gick ut från matsalen och gick sedan ut genom skolans dörrar. En annan lärare som stod precis vid dörren frågade henne om hon redan skulle gå. Det skulle hon. Trött och frustrerad började hon promenera hemåt. De rutiga ballerinaskorna med snörning fram gjorde ont och gav henne skavsår. Hon tog av sig dem och gick barfota på de hårda asfalterade vägarna. När hon gick förbi den ödelagda tågstationen snubblade hon och började gråta. Hon kastade en av skorna hårt mot marken. Hennes känslor fick utlopp.

Långsamt gick hon den sista biten hem.

En lång korridor i en av alla grundskolor som finns. Diskreta färger, flera dörrar, många ljud. Utanför dörren nästa längst bort i korridoren, till vänster, sitter en flicka. Hon går i åttonde klass, är mestadels klädd i svart och håller hårt i sina matematikböcker. Lektionen ska snart börja.

Rasterna var den värsta delen av skoldagen. Hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen. Ensamheten låg som ett stort, grått moln över hennes olyckliga gestalt. Vanligtvis stod hon vid skåpen och lyssnade på musik, lutade sig mot elementet. Flickan ville inte att någon skulle undra varför hon var så ensam, så ofta gick hon in på toaletten och lät tiden gå. När hon blev trött på att titta på klockan tog hon sina böcker, sin musikspelare, sitt mod och gick upp för trappan till salen där nästa lektion ägde rum. Det var så det var den här gången också.

Alla låtsades som om hon inte fanns. Ingen yttrade ett ord i hennes riktning, såvida de inte var tvungna. Hon stängde ofta av denna outhärdliga tillvaro med sin musikspelare. Hennes trygghet, hennes liv, hennes trogna.

Hon visste att det pratades. Om henne – allt hon var. När hon nu satt i denna långa korridor, med matematikböckerna i knät, kommer plötsligt någon fram och frågar hur hon mår. Aldrig har de pratat förut. Hon förstår inte riktigt vad det är som händer. Samtidigt lägger han handen på hennes lår. Flickan svarar sanningsenligt att hon inte mår så bra och börjar känna sig ytterst obekväm. Hon börjar gråta ohejdat och springer därifrån, precis när läraren kommer och ska öppna klassrummet.

En annan flicka i klassen kommer fram till henne och försöker trösta. Sedan säger hon att den som rör den stackars flickan skulle få pengar av de andra pojkarna. Hon förstår inte då vad hon har gjort för att förtjäna detta, men med tiden gick det upp för henne – värdelöshetens bittra tårar gjorde henne påmind.

Åren går och flickans självförtroende bryts sakta, men säkert, ner. Periodvis lever hon i mörkret, mer och mer. Till slut fanns det inget annat val. Hon tar till vassa ting, mediciner för att rädda sig själv, kontrollerar sitt matintag. Ibland medicinerade hon samtidigt som hon intog alkohol, vilket gav henne minnesluckor. Den onda cirkeln hade tagit sin början.

Fortfarande kämpar hon – för ett liv värt att leva, för sin existens, för de som bryr sig.

Någon gång kanske hon får leva på riktigt.

Ett förtvivlat skrik skär genom den stärnklara natten. Kvävt, frustrerat, tomt.

Flickan står ute på en grön äng, lämnad i sommarnattens våld. Ensamheten äter upp henne inifrån. Hon vet inte om hon vill leva eller dö, men ångesten över ovissheten är ett faktum.

Inget svar.

Hon sätter sig på det daggvåta gräset. En blomma – rosa, vissen, skör. En tår trillar ner, förändrar blommans färg. Den sorgsna, svarta blomman är fortfarande vacker – trots att den bytt skepnad. Flickan river sönder blomman samtidigt som hennes tårar rinner, obehärskat.  Den vita klänning hon bär fläckas bit för bit, för varje tår hon fäller.

Fortfarande inget svar.

Rastlösheten är en av hennes trogna följeslagare. Hon springer över ängen och snubblar över en rot. Än en gång fäller livet krokben för henne. Ett av hennes många sår på armarna har skrapats upp. Röda droppar faller ner på hennes hud och hennes en gång vita klänning. Inga tårar faller nerför hennes kinder. Allt hon kan känna är tomhet. Utan hämningar försöker hon skapa blåmärken på sin redan trasiga kropp. Aldrig får den läka.

Hon ger upp hoppet på att någon ska besvara hennes skrik, utan lägger sig på marken och låter natten sluka henne.