Sönderslamsade höstlöv, röda som de mest bloddränkta rosor.
Kolsvarta kängor vars snörning stryper frostvita andetag.
Dragkedjan ger upp och droppar blåa, kvävda skrik på hjälp.

Alla de löv som ännu äro hela gräver en grav av flykt.

Rosentaggiga moln.
Inrispade budskap på himlens spenar.
Änglarnas sönderslamsade vingar lämnar spår i dimman.
Korparnas sorgesång genom den oönskade elden.
Blanka regndroppars skrik dövar trädtopparnas öron.
Splittrat glas från flyktens flaska ger oss fjädrar.

Den frostiga sommaren.
Euforiska skuggors gestalter.
Solens kolsvarta strålar.
Som istappar mot de självömkande höghusen.
Paranoida fotsteg får asfalten att skrika.
Den giftiga himlen.
Passagerare på ett godståg på drift.
Den fobiska klockan tickar fortfarande.

Min kropp.
Den dunkla belysningen invärtes.
Svartmålade naglar klöser hål på ögongloben.
Bara för att ta sig ut.
Smärtans obehärskade uttryck.
Blodfläckar, likt stänk av glas, mot det ångestfyllda kaklet.
Den isande, röda kylan.
Formad som ett svart nätmönster – existensens fängelse.
Hjälplösa läppar formar ett skrik.
Meningslöshetens vind rycker tag i det vita, skimrande håret.
Jag faller.

Solens isande strålar,
skär genom min kropp,
bara fötter mot kallt grus,
tänder som dras över flagnande läppar,
ögon som varken vill vara öppna eller stängda,
musik som räddar mitt liv,
folk går förbi som om ingenting har hänt.

Som om jag aldrig varit där.