Frostvita stränder, 
hejdlösa bränder.
Isande bäckar,
hjälplösa som däckar.
Blod som läcker,
snö som täcker.

Löv som lyser i solens sken,
luften andas i Flen.
Äpplen faller nerför ledsna träd,
på åkern odlas säd.
I skolan ringer det in,
när allt kommer i kring.

Videungens gråa uppenbarelse syns omkring oss,
krokusen tycks komma loss.
Påskliljan tränger genom jorden,
vattnet glittrar i fjorden.
Genom träden drar en bris,
medan andra har en kris.

Glödande strålar,
folk som crawlar.
Det glittrande gröna gräset,
på stranden ligger folk och läser.
Picknick ute i naturen,
med blick över den avlägsna fyren. 

Så går det, om och om igen.

Kaos.
Tankar.
Mörket, det ingen kan ana.
Minnen från det som en gång var.
Kluven självbild.
Solens trasiga baksida.

Åh, lampornas glamourösa själar!
Stolarnas svarta, flätade mönster – så glittrande vita.
De horribla, talande, blommiga gardinernas värdelösa medverkan i detta vackra – slottets spel!
Dörrens sällsynta vrål från jorden!
Ah.
Dessa fönsters gränslösa bedjan!
Landstingsfiltarnas senapsgula förståelse!
Väggarnas eld.

~

Åh.
Dessa dagar.
Persienner. 
Regn.
Lampornas sken.
Vita väggars skrik.
Sjukhussängens dystra klang.
Dörrens gråa utstrålning.
Papperskorgens hejdlösa självömkan.
Landstingsfiltens stillsamma omsorg.
Som en slags harmoni.
En del.
Kanske av någonting större.