Storstaden med dess gråtfyllda stolthet,
koppar med innehåll för själar som behöver svalkas,
iPhones med detta sårbara internet,
i skyn börjar eldiga moln nalkas.

Cigarettfimparnas skamfyllda ring,
reaskyltarnas råa skrik,
den tonlösa kärnan i allt runtomkring,
dessa existenslösa trafikljus och deras ordlösa fabrik.

Solen invaderar de förlöjligade fönstren.
Dramatikens pingla sjunger sin ökengula sång.
I fjärran land jagas de osynliga mönstrena.
Vägen tillbaka är väldigt lång.

De fallfärdiga höghusen står på den oförstådda marken.
Nära att ge upp hoppet.
På håll ser man barnen leka i parken.
Medan en insikt kommer – jag har sprungit loppet.

Kritor, vita som snö, dras över den svarta tavlan.
Mumlet i det färglösa klassrummet stormade rakt in i mitt huvud, som skärande skrik.
Jag tryckte min blyertspenna mot det vita pergamentet framför mig tills allt exploderade och jag försvann.

Dimmiga snökristaller träffar den bortglömda rökkuren.
Ilskna bloss mot den stjärnklara himlen.
Det tomma cigarettpaketet faller ner i papperskorgen – glömskans källa.
Färglösa skrik genom den kalla vårluften.
På hjälp, trygghetens kärna.
Blodröda steg mot hissen, genom trogna korridorer.
Mot det som är sig likt dag ut och dag in.

Solens frostvita strålar mot de betydelselösa höghusen.
Ångestladdade händer söker trygghet mot den varma kaffekoppen, vars innehåll börjar svalna.
Ur de uttrycksfulla, rödmålade läpparna kommer skammens rök, som beblandas med gryningens luft.
Bakom svartmålade ögon nalkas tårar.
En ny dag börjar ta form.